Det har varit torrare i södra Afrika än på 30 år, en effekt av El Niño – eller om det är det motsatta fenomenet La Niña, lite osäker på vilket. Kanske en kombination? Men i år har det iallafall regnat på rätt bra i Moçambique och vissa floder är bräddfyllda, dock utan att hittills orsaka några svårare översvämningar. Paradoxalt nog är vattensituationen i just Maputo-området väldigt kritisk. Detta beror på att Umbeluzi-floden som förser denna region med vatten (genom den uppdämda reservoaren Pequenos Libombos) har sitt ursprung i Swaziland där det fortfarande inte regnat i någon större utsträckning. Så dammen är i nuläget bara fylld till ca 15-16% av full kapacitet.
För att inte tömma den fullständigt har Maputos vattenmyndighet sedan några veckor tillbaks infört ett schema där områden i Maputo samt de omgivande städerna Matola och Boane har rinnande vatten bara varannan dag. Många, inklusive oss, i Maputos innerstad märker dock inte av det, eftersom vi har en så pass stor vattentank att det räcker för vår konsumtion även om den bara fylls på varannan dag. Naturligtvis tänker vi på att spara vatten ändå. Karin skäller t.ex. ut våra vakter när de rutinmässigt tvättar vår bil om den så bara blivit det minsta smutsig. Men för folk i ytterområdena, som inte har vatten/avlopp indraget utan är beroende av tappställen, är det tufft. Det kan gå en vecka eller mer utan vatten, har vi hört rapporter om. Dessutom ser vi bilder på hur folk tvättar sig i diken, och hur dåligt det är ur smittspridningssynpunkt förstår man lätt.
Härom dagen beslöt jag mig iallafall för att göra en ”reportageresa” till dammen. Jag var nyfiken på hur det såg ut där, och den ligger bara någon timme utanför stan – nära den väg vi många gånger åkt till Swaziland. Nu visade det sig att för att komma hela vägen fram till den måste man passera en vägspärr, och även om dammen är öppen för offentligheten så är det bara på helgerna som de tar emot besökare. Nåväl, tack vare att vår bil har diplomatskyltar gjorde vakten ett undantag och lyfte på bommen trots att det bara var tisdag. Han bad inte ens om en ”refresco” (förfriskning – muta i folkmun), vilket positivt överraskade mig lite. Inte för att han hade fått någon ändå.
Dammbygget ligger väldigt naturskönt. Fördämningen har skapat en konstgjord sjö, som fortfarande breder ut sig över en stor areal även om nivån är betydligt lägre än normalt. Vid horisonten skymtade Lebombo-bergen i gränstrakterna mot Swaziland. I fåran nedanför dammen där det borde rinna en flod är det bara en liten rännil. Marken tycks vara bördig, för det var stora planteringar vid sidan av. Jag måste se till att åka tillbaka någon gång i framtiden när vattensituation har normaliserats, för att se skillnaden.
Apropå vårt klimat, i den här delen av världen är det säsong för cykloner så här års. Cyklon är alltså det som kallas orkan i Atlanten och tyfon i sydöstra Asien. Förra veckan var det en som hette Carlos som inte gjorde något väsen av sig häromkring, utan höll sig mest ute till havs runt Mauritius och Réunion. Nu är det dock ett rejält oväderssystem som slår till mot Moçambique, cyklonen Dineo. Det talas om att det kan bli den värsta på ett decennium. På olika nätforum har det i flera dagar postats satellitbilder över dess framfart och folk bävar över den förväntade förödelsen. Nu under eftermiddagen slog den till med full kraft mot kusten, med stormcentrum i provinsen Inhambane ca 50 mil norr om oss. Där ligger ju exempelvis den populära badorten Tofo där vi varit ett par gånger. Rapporterna talar om väldigt hårda vindar, höga vågor och kraftigt regn, och kommunikationerna är brutna. Även här i Maputo, i utkanten av ovädersområdet, dånar vinden utanför huset. Hoppas bara att ni slipper läsa om Dineo i tidningarna i Sverige, för i så fall har det gått riktigt illa.
Tråkigt också att idag säga farväl till våra kära grannar på våningen under oss, Anna och Magnus med sonen Jonas, 4 år. Annas treåriga kontrakt på ambassaden har lidit mot sitt slut och flytten går tillbaks till Stockholm. Hemresan blev dock lite tidigarelagd då Jonas snart ska få ett litet syskon. Vi kommer sakna Magnus hemtrevliga gitarrplinkande som sipprat upp genom golvplankorna. Några som säkert kommer sakna Jonas och undra vart han tagit vägen, är ”gubbarna” på sopbilen som stannar och tömmer sopkärlen utanför vårt hus så gott som varje dag. Jonas står alltid troget på balkongen och vinkar på dem medan de ropar ”olá amigo” tillbaks, vilket har varit så härligt att höra. Nu önskar vi lycka till med nästa fas i livet!
Örby - Maputo - Lusaka 