Askaris – barfotasoldaterna

Jag skrev i ett tidigare inlägg om hur Zambia utan egen förskyllan sögs in i det första världskriget – ett öde landet delade med alla de koloniserade delarna av Afrika och Asien. Uppdelningen av Afrika, ”The scramble for Africa”, hade kulminerat med Berlinkonferensen 1884, men de godtyckliga gränsdragningarna orsakade åtskilliga konflikter redan innan WW1 bröt ut. Det förekom både dispyter mellan rivaliserande kolonialmakter och uppror i koloniserade länder som brutalt slogs ner (mest ökänt är nog tyskarnas slakt på Herero-folket i Namibia 1904). Alla dessa spänningar var en klart bidragande anledning till att kriget bröt ut.

Zambia (Nordrhodesia) var inklämt mellan två tyska territorier. Om tyskarna hade kunnat invadera Zambia hade de slagit en bro mellan Indiska Oceanen och Atlantkusten, nog så viktigt rent strategiskt. Därför fick de brittiska imperialisterna strida på två fronter; dels i sydväst vid gränsen till dagens Namibia, men främst i nordost mot dagens Tanzania. Nordrhodesia var dock inte en fullfjädrad koloni utan räknades som ett handelskompani administrerat av British South Africa Company. Av den anledningen fick man inte ha en reguljär armé här, utan bara en poliskår med viss militär utbildning. När kriget började räckte det manskapet inte till på långa vägar, så den brittiska kolonialadministrationen var tvungen att börja rekrytera frivilliga ur lokalbefolkningen. Flera av de lokala stammarna var vana att kriga mot varandra så för de männen att ta värvning var inget stort steg, speciellt inte då lönen var relativt god. Allt eftersom kriget fortskred och striderna intensifierades gick det dock trögare med rekryteringen, vilket ledde till fula metoder som att hålla kvinnor tillfångatagna tills dess att deras män skrev på.

De här lokala fotsoldaterna kallades för askaris (från swahili), men de var inte bara ett brittiskt fenomen – alla kolonialmakterna hade sådana. Livet som askari var tufft, mycket tufft. Britterna ansåg exempelvis att dessa män som var vana att gå barfota i bushen inte behövde några kängor, trots att de ibland marscherade hundratals kilometer i oländig terräng. Många dukade under av helt andra orsaker än regelrätta strider: hunger, utmattning, sjukdomar och inte minst föll de offer för vilda djur som ormar, lejon och krokodiler. De som överlevde kriget fick ofta inte ut de ersättningar eller pensioner de hade rätt till.

Om livet som askari var tufft var det kanske än värre för den enorma organisation av bärare (tenga tenga), både kvinnor och män, som behövdes för att transportera krigsmaterial och förnödenheter genom till stora delar väglöst land och på kanoter ute på floderna. Varje soldat behövde upp till sex bärare, som var och en fick bära upp till 60 kilo inklusive sina egna tillhörigheter. Att de dog som flugor behöver nästan inte påpekas, speciellt under 1918 när spanska sjukan grasserade i den här krigszonen och spreds till byarna innanför frontlinjerna.

Det är svårt att hitta några säkra siffror på hur många askari och tenga tenga som medverkade i kriget. En källa, International Encyclopedia of the First World War, uppger följande ungefärliga siffror för hela ”East Africa campaign” som alltså är mer än bara Zambia:

• Askaris – 75,000 rekryterade, varav 9,200 döda
• Tenga tenga och andra arbetare – 1,247,000 rekryterade, varav 155,000+ döda
• Civilbefolkning – 365,500 döda (av krig, sjukdomar och svält)

Även om jag tycker att dödstalen låter i underkant kan man lätt använda Churchills bevingade ord lite modifierat: sällan har väl så många offrat så mycket för något de inte alls hade med att göra. För de här siffrorna visar ju bara de direkta konsekvenserna i form av de dödade. Sen tillkommer mer långtgående effekter som förstörda samhällen, skogar och betesmarker där striderna svepte fram och skyttegravar grävdes. Förstörda fiskevatten i sjöar och floder där vapen och ammunition dumpades. Om det hade något gott med sig var det kanske att många krigsveteraner så småningom blev ledare inom sina respektive länders befrielserörelser. Runt om i Zambia finns det idag en hel del minnesmärken som på olika sätt hyllar de som offrade sina liv för den här sakens skull.

I Europa slutade första världskriget alltså med Tysklands kapitulation den 11:e november 1918, ett datum som allt sedan dess firas över hela världen. Men det är bara halva sanningen. För kriget fortsatte ju några dagar till på zambisk mark, till den 14:e när den tyske generalen von Lettow-Vorbeck nåddes av ett telegram som informerade om krigsslutet. Under den följande veckan samlade han ihop sina trupper utspridda i nordöstra Zambia, och den 25:e la de formellt ner vapnen i staden Abercorn, nuvarande Mbala. Från zambiskt håll har man därför kampanjat för att göra den 25/11 till den officiella dagen för första världskrigets slut. Men ingen annan vill lyssna på det örat.