Norrut, mot fronten

Barnen hann inte vara tillbaks på campus mer än en dryg vecka innan det blev dags för en veckas höstlov. Då hade vi bestämt med två andra svenskfamiljer, Viners och Hertels, att vi tillsammans skulle dra iväg till ett nytt väderstreck, nordost. Slutmålet var Kapishya Hot Springs, 80 mil från Lusaka, en resort där det som namnet antyder finns en het källa. För att bryta upp resan stannade vi några dagar i ett vackert naturområde som heter Mutinondo, känt för sina inselbergs (”sockertoppsberg”). Sammantaget var resan så späckad av både naturupplevelser och platser av historisk betydelse så jag är rädd för att det här kan bli ett riktigt långt inlägg…

Vi stack iväg tidigt en lördagsmorgon för att hinna den första etappen på 60 mil till Mutinondo innan det blev mörkt. Första delen av resan gick längs huvudvägen upp till gruvdistrikten (Copper Belt) där trafiken är intensiv med tungt lastade långtradare och hetsiga bussförare. Men så fort vi svängde av vid staden Kapiri Mposhi blev det lugnare och vi kom fram lagom för att hinna ta en drink i solnedgången och beundra utsikten från camp Mutinondo. Man bor rätt enkelt i rustika stugor men stället är ändå en vinnare tack vare möjligheterna till olika fysiska aktiviteter i spektakulär miljö. Vi ägnade ena dagen att vandra på väl markerade leder längs en slingrig liten flod, där små vattenfall på flera platser skapade naturliga bassänger som gjorda för bad. Lyckligtvis fanns det inga krokodiler där, vilket inte hör till vanligheterna. Sen hann Leo och jag med en kanottur på eftermiddagen också.

Dag två hade jag och John bestämt oss för att göra en vandring i arla morgonstund till den högsta toppen i området, Mayense, som tar en upp på närmare 1700 möh. Det tog faktiskt bara en timme, dock med rätt brant klättrande sista biten, och belöningen var en fenomenal utsikt trots morgondiset. Som synes på bilderna bredvid och längst upp var det väldigt svartbränt i naturen. Området hade haft flera skogsbränder på sista tiden; några som startat av sig själv, och några som startats av tjuvjägare för att driva djuren (småvilt och antiloper). Det gav en ogästvänlig, nästan spöklik känsla. Vi var häromåret på Nya Zeeland och besökte då platserna som föreställde det ”mörka riket” Mordor i Sagan om ringen-filmerna, och detta låg inte långt efter i ödslighet. Men ge det ett litet tag och det kommer explodera i grönt när regnen snart kommer.

Okej, sen var det dags att fortsätta resan den relativt korta etappen till Kapishya Hot Springs, och här känner jag att det behövs en lite längre utläggning om ställets historia. Allt faller tillbaks på en excentrisk engelsk adelsman, Sir Stewart Gore-Brown. I början av nittonhundratalet tjänstgjorde han i Sydafrika, blev förälskad i Afrika och återkom för att leda en grupp som stakade ut gränsen mellan Nord-Rhodesia (Zambia) och Belgiska Kongo (DRC). Han beslöt sig för att hitta en plats att slå ner sina bopålar. Första världskriget kom emellan men sen startade han bygget av vad som blev den otroliga herrgården Shiwa Ng’andu, populariserad genom boken Africa House som vi läser nu. Runt omkring växte ett helt litet samhälle fram med skola, klinik, smedja, slakteri, ja allt som behövdes för att vara självförsörjande. Som den filantrop han var sponsrade Gore-Brown även begåvade lokala ungdomar med att betala deras skolgång i England. Med tiden blev det ett så pass populärt besöksmål för den koloniala societeten, att Gore-Brown och hans familj byggde sig en stuga vid en het källa de upptäckt ett par mil från Shiwa Ng’andu. Dit kunde de smita iväg när det blev för jäktigt. Under åren innan självständigheten 1964 vistades Kenneth Kaunda hos dem, och tillsammans draftade KK och Gore-Brown den blivande nationens konstitution. För sina insatser fick Gore-Brown en zambisk statsbegravning vid sin död – den enda europé som förärats det i Afrika. Hans äldsta dotter och svärson tog över driften av herrgården och vidareutvecklade huset vid heta källan till en resort, tills de brutalt mördades i Lusaka 1992. Deras två söner som idag är i sextioårsåldern har fortsatt i deras fotspår; Mark Harvey på Kapishya Hot Springs och brodern Charlie på Shiwa Ng’andu. Charlies fru Jo guidade oss runt vid vårt besök där – de gör en fantastisk insats för att bevara Shiwa men det hundraåriga huset är ett renoveringsprojekt utan slut i sikte. All heder åt dem!

Mark Harvey på Kapishya var för övrigt ett kapitel för sig och antagligen lika excentrisk som sin morfar. Han satt med alla våra måltider och underhöll med historier från sitt händelserika liv, och svarade på våra nyfikna frågor om sin släkt och sin uppväxt på The Africa House. Maten var genomgående den bästa vi ätit i Zambia, med influenser från hans resor runt världen. Det var pizzor, asiatiska soppor och indisk curry, för att ta några exempel. Det som var kul särskilt för alla barn och ungdomar i vårt sällskap var alla hundar och katter han omgav sig med, där dalmatiners hade en särskild plats. Tydligen är han den enda seriösa uppfödaren i Zambia av denna ras. Annars spenderades dagarna där med massage i deras spa-avdelning, vandring till närbelägna grottmålningar, en stillsam flodtur på gummiflotte och naturligtvis bad i den heta källan och i poolen.

En av dagarna gjorde jag dessutom en utfärd på egen hand, som jag så småningom tänker mig att utveckla till ett separat blogginlägg. Det handlar om Zambias öde under första världskriget, som kan sägas ha utgjort den koloniala erans sista suck. Då framför allt Tyskland tog kriget som förevändning för att försöka utöka sina afrikanska territorier. Man hade Tyska Östafrika (dagens Tanzania, Rwanda och Burundi). Man hade Tyska Sydvästafrika (dagens Namibia). Vad ligger däremellan? Precis, Nord-Rhodesia/Zambia! Genom att erövra Zambia hade tyskarna kunnat slå en bro över hela kontinenten. Nu gick det dock inte så. Med gemensamma krafter kunde engelska, belgiska och till viss del portugisiska trupper stå emot de tyska ambitionerna. Uppe i nordöstra hörnet av Zambia, i gränstrakterna till Kongo, Tanzania och Malawi, fajtades det friskt. I viss mån spillde det över i norra Moçambique också. När det blev vapenvila den 11:e november 1918 visste man inget om det på den här fronten. Först tre dagar senare nåddes den tyske generalen von Lettow-Vorbeck av ett telegram som informerade om Tysklands kapitulation. Platsen där han mottog meddelandet visade sig ligga ”bara” nio mil (längs skumpiga vägar) från Kapishya, och där finns idag ett litet monument som jag gärna ville se. Och det fick jag!

Ytterligare en minnesplats som vi hade velat besöka är platsen där David Livingstone dog 1873. Hans hjärta sägs ha begravts under ett träd där, innan hans medhjälpare bar kroppen till kusten i Tanzania och den skeppades till London. Men det hade lagt en avstickare på 20 mil till ett redan digert körschema så det får vänta till en annan gång. En lustig anekdot är att Livingstone under sina resor passerade platsen där Africa House senare byggdes, och att hans hund lär ha blivit uppäten av en krokodil i den närbelägna sjön. Hur som helst, om vi inte redan visste det gav den här resan svart på vitt att Zambia har så mycket mer att erbjuda än sina nationalparker och Victoriafallen. Tack vare pandemi- och lockdown-situationen i regionen som gör det svårare att åka utomlands på semester, så har (enligt Mark på Kapishya) zambierna och expatsen i landet börjat resa mycket mer inom Zambia istället. Och det kan ju aldrig vara något dåligt.