Det svarta guldet

Livet i Lusaka rullar på nästan som vanligt. Vi är utsläppta från vår tvåveckors hemmakarantän sen en dryg månad, men spenderar fortfarande större delen av tiden på hemmaplan. Karin är på ambassaden en dag i veckan; den utsända personalen turas om att vara där enligt ett roterande schema. Barnen har än så länge haft distansundervisning, men det blir ändring på det snart. Myndigheterna har lättat på restriktionerna så skolorna får öppna helt och hållet nu. Vår skola, AISL, släpper på några årskurser i taget, och både Leo och Stella får komma tillbaks till campus kommande fredag. Naturligtvis en höjdare tycker bägge, även om de kommer fortsätta behöva leva med ett batteri av restriktioner. Munskydd är obligatoriskt. Skolbänkarna sprids ut maximalt i klassrummen. Varje årskurs tilldelas ett område på skolan där de måste vistas på rasterna – de får inte ”mixa” med andra. Kaféet är stängt så de måste ta med lunchmat hemifrån. Inga aktiviteter efter skolan ännu. Nåja, huvudsaken är den sociala biten, att de får träffa alla kompisar fysiskt.

En zambisk latte som start på dagen

Jag försöker för egen del att inte röra mig på stan mer än nödvändigt, men ibland måste jag ju ut och handla eller uträtta andra ärenden. Munskydd är fortfarande krav i alla butiker och köpcenter. På många ställen står det vakter och sprayar desinficering på händerna och tar tempen på dig, innan du får komma in. Vet dock inte hur pålitliga ”pistoltermometrarna” är. Ofta har jag runt 36 grader, ibland till och med under det. Härom dagen hade jag iallafall ett ärende till en vitvarubutik som ligger på andra sidan stan, i vad som kan beskrivas som ett halvruffigt industriområde. De hade dessvärre inte det jag var ute efter i lager (ett extra galler till ugnen) men min utfärd hade en annan uppsida. Jag var nu på samma gata som Peaberry Coffee Roastery ligger. Innanför dörrarna finns förutom rosteriet ett kafé, så här fick jag chansen att börja dagen med en god latte och en toast med en fräsch sallad till. Enligt de som vet dricker man Lusakas bästa kaffe här. Jag hade förvisso besökt stället en gång tidigare men då var det strömavbrott, så de kunde inte koka något kaffe den gången. Peaberry-rosteriet är helt och hållet en skapelse av Teija Lublinkhof, en finsk kvinna som bott många år i landet och haft en enormt betydelsefull roll i utvecklingen av Zambias ”svarta guld”. Teija sitter med i de zambiska kaffeodlarnas intresseorganisation och hon är även insyltad i AFCA, det högsta organet för kaffeindustrin i Afrika. Dessutom är hon provsmakarproffs, ofta anlitad domare i tävlingar runt om i hela världen och utbildare av baristor.

Teija poserar vid kvarnen

Man kan säga att Teija är involverad i hela värdekedjan. Från början hade hon och hennes holländskättade ex-make Jasper en kaffeplantage, Munali, någon timme utanför Lusaka. Han driver fortfarande vidare plantagen, som man kör förbi längs vägen mot Victoria Falls, medan Teija köper in bönorna till Peaberry där de rostas och mals. Via sitt varumärke Marika’s (hennes mellannamn) förpackas kaffet och säljs både inom landet och exporteras ut i världen. Fast liksom många andra branscher har verksamheten drabbats av corona-effekten. Hon säljer en del via de större mataffärskedjorna, men en viktig kundkategori är hotellen och där har det varit stopp. Nu ska det väl sägas att än så länge har det zambiska kaffet inte riktigt samma ställning som exempelvis det etiopiska eller det tanzaniska, men bland kännare har det gott rykte och landets årsproduktion stiger stadigt.

Peaberry-kaféet

Jag hade faktiskt träffat Teija en gång tidigare. För att sprida det zambiska kaffets evangelium är hon ibland ute och missionerar via provsmakningar. Runt Lucia förra året drog numera hemflyttade familjen Sverkén ihop ett kaffesuget gäng dit Teija och hennes medhjälpare var inbjudna. Vi fick lära oss allt om processen bakom att producera kaffet. Om skillnaden mellan att tvätta eller torka bären för att få fram bönorna. Om trender i branschen. Att i Zambia är det arabica-bönor som gäller (den andra huvudfamiljen är robusta). Vi fick lukta på en massa olika kaffesorter, både de råa bönorna och det malda kaffet. Och till slut givetvis smaka på det svarta flytande guldet, medan vi mumsade på hembakt saffransbröd. En väldigt trevlig upplevelse, och vi hoppas på en repris… som kanske vi själva får styra upp vad det lider… när större sällskap får träffas igen utan distansering.

Kaffeluktning: Annelie närmast, jag i bakgrunden (Theodor tog bilden)
Teija och hennes medhjälpare leder kaffeprovningen hos Karin och Theodor

4 reaktioner på ”Det svarta guldet

    1. Fast det är inte en värmekamera, utan en pistolliknande termometer som de sätter mot huden och ”trycker av”. Men det kanske är samma princip? Förresten så var det det här kaffet som jag hade med ett par förpackningar av till Betty när vi sågs i januari.

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s