Från Leopards Hill till Leopards Rock

Leopards Hill är ett område i Lusaka. Inte riktigt där vi bor, men där barnens skola ligger. Vi bor däremot längs Leopards Hill Road som leder dit. I Zimbabwe finns ett legendariskt kolonialhotell, högt upp i bergen utanför staden Mutare, med liknande namn, Leopard Rock. Bägge platserna har förstås fått sina namn av att det förr i tiden var vanligt att se leoparder där. Hotellets ”claim to fame” är att drottning Elizabeth (Queen Mother) besökte det på femtiotalet med sin dotter, prinsessan Margaret, och var alldeles begeistrad. Hotellet har överlevt såväl revolutioner som pandemier och är fortfarande i full gång. Nu när vi hade höstlov ställde vi in siktet på Zimbabwes ”Eastern highlands” igen, med Leopard Rock som slutmål. Vi har varit i en annan del av dessa högländer tidigare, i Chimanimani lite längre söderut, och längtade efter de vackra vyerna igen.

Vi började med att köra de 50 milen till Harare där vi tog en övernattning. En ganska tråkig sträcka där gränsövergången bryter tristessen lite. Tyvärr hamnade vi just bakom en busslast med passagerare så det tog lång tid i passkontrollen. Dessutom är det är mycket pappersexercis med olika tillstånd som behövs för att ta bilen över gränsen. Även om jag inte varit i Harare tidigare ägnade vi inte staden någon större uppmärksamhet eftersom vi skulle komma tillbaka på hemvägen. I stället gasade vi på österut, mot gränstrakterna till Moçambique, och då började bergen torna upp sig. Inte direkt någon bergskedja utan mer som fristående ”sockertoppsberg”. Vi skulle till Nyanga National Park för en natt (trodde vi) i Cecil Rhodes gamla sommarhus, sedermera omgjort till ett enkelt pensionat. Rhodes var ju den brittiska imperialist vars handelsbolag British South Africa Company på 1890-talet fick tillåtelse att kolonisera det som skulle bli Rhodesia (Zimbabwe + Zambia). Men när vi kommer fram är Rhodes-hotellet stängt och halvt om halvt nedrivet. Min bokningsbekräftelse sen kontakten två månader tidigare var inte vatten värd. Under tiden hade ägarna tydligen övergivit stället efter någon slags dispyt med Nyanga’s parkförvaltning, fick vi förklarat. Istället fick vi ta in på en närbelägen resort, Troutbeck, till det tredubbla priset. Surt, minst sagt. Men vi fick trösta oss med den storslagna utsikten från utkiksplatsen World’s View – även på bilden längst upp. De tidiga brittiska kolonisatörerna tyckte trakten påminde om de skotska högländerna, därför kallades det ”Eastern highlands”.

Dagen efter körde vi vidare mot Vumba-bergen utanför Mutare, där vi på vindlande vägar till slut kom upp till Leopard Rock. En rosa gräddbakelse inbäddad i frodig grönska, där vi skulle bo två nätter. Förutom drottning Elizabeths visit är hotellet också känt för att ha en av Afrikas bästa och vackrast belägna golfbanor. Nu kändes det faktiskt lite tråkigt att aldrig ha plockat upp golfklubborna på allvar. Vi fick nöja oss med att ta promenader runtomkring istället. Paret Seymour-Smith, som ursprungligen byggde hotellet, lät även uppföra ett litet slott som sitt privata boende med hjälp av italienska krigsfångar (det var under andra världskriget). Ack ja, dessa excentriska britter! Slottet fungerade också som hotell ett tag, men är numera stängt för allmänheten. Vi kunde dock besöka det med en guide, och även om innandömet tragiskt nog är rätt förfallet kunde vi åtminstone beundra den vidsträckta utsikten från tornet.

Sen körde vi tillbaks till Harare för två övernattningar och hade då mer tid att se oss omkring. Vi besökte Heroes Acre där den okände soldatens grav finns, till minne av alla de som dog i kampen för ett fritt och självständigt Zimbabwe. Det var vi och en massa skolklasser som var nyfikna på var vi kom ifrån. Lite osmakligt att det även finns ett kinesbyggt mausoleum för Robert Mugabe på samma plats. Men den officiella bilden är ju fortfarande att han är en frihetshjälte trots att han successivt körde landet i botten. Vi hann även med ett besök på nationalgalleriet, och på kvällen var Karin och jag på jazzkonsert på den lilla klubben Tristan’s som mer kändes som någons vardagsrum. Harare som stad kändes överlag mer modern och välordnad än sin systerstad Lusaka.

Sen återstod hemresan. Det blev lite mer dramatik när fläktremmen gick av. Som tur var hittade vi en mekaniker i närmsta lilla stad som kunde laga det. En timme senare och drygt hundra dollar fattigare kom vi iväg igen. Vi valde den här gången en annan gränsstation, vid Karibadammen som dämmer upp Zambezi-floden. Det är en betydligt mindre frekventerad övergång men å andra sidan längre att köra till, så tidsmässigt gick det nog på ett ut. Vi har ju flera gånger varit på helgutflykter till staden Siavonga på den zambiska sidan av gränsen, så det var kul att denna gången komma från andra hållet så att säga.

Det var förresten länge sen jag hade med en musikvideo i bloggen, men nu tänker jag att det finns en som passar som hand i handske med det här inlägget. Den zimbabwiska singer-songwritern Amy Wawn, mer känd som Amy & the Calamities, har en fin video inspelad i Nyanga National Park, som ger glimtar av det vackra landskapet vi reste i (och det är ju en bra låt också).

Amy & the Calamities – No Advice