Nästa anhalt: Lusaka

Nu har jag hållit er på halster lite väl länge Jag kan börja med att konstatera att jag inte var helt sanningsenlig i mitt förra inägg. Det var ju inte riktigt ”punkt” då, utan snarare ett komma, eller kanske ett semikolon? För efter ett väl förrättat sommarlov i Sverige återvände vi till Maputo i slutet av juli. Detta för att packa ihop vårt bohag i en container för vidare leverans till Lusaka. När detta var klart efter ett par dagar satte vi oss i bilen för att själva köra till Zambia. Det går att göra med ett par övernattningar om man står på ordentligt och tar närmsta vägen genom Zimbabwe. Vi valde dock att ta det lugnare och köra upp längs Moçambiques kust och göra strandhugg på några gamla favoritställen i Zavora, Vilanculos och Inhassoro.

Efter Inhassoro svänger vägen inåt landet och man lämnar Indiska Oceanen bakom sig. Frågan är när vi får se den nästa gång? Vägen norrut (EN1) var marginellt bättre än när vi passerade på hemväg från Gorongosa-parken härom året, men är fortfarande skamligt dålig för att vara den nationella huvudvägen upp genom landet. Det går att bygga överdådiga broar, men till det helt nödvändiga underhållet av vägnätet avsätts inga pengar för det vinner man inga val på. Nåväl, efter nattliga stopp i Chimoio och Tete vinkade vi slutligen farväl till Moçambique för den här gången och rullade över gränsen, in i Malawi.

Där låg vi still två nätter på en resort vid Malawisjön och återhämtade lite krafter efter alla mil vi tuggat i oss. Sedan fortsatte vi mot zambiska gränsen efter att ha suttit fast i köer i huvudstaden Lilongwe. Eftersom vi bestämt oss för att ta med vår trotjänare till bil i flytten måste vi göra det på rätt sätt, dvs att importera den till Zambia. Därav var det en del pappersexercis vid gränspassagen, men det mesta hade förberetts av en ”border agent” som vi hade kontaktat i förväg.

Första natten i nya hemlandet spenderades på hotell i gränsstaden Chipata, och därefter återstod bara den sista etappen på ca 60 mil ner till Lusaka. Även den gick utan problem så bilen höll den här gången också! Väl framme tog vi in på hotell de två första nätterna för att få en mjukstart (precis som vi gjorde när vi flyttade till Maputo) innan vi tog vårt hus i besittning. Under de första dagarna bekantade vi oss med stan så gott det gick och besökte svenska ambassaden för att träffa Karins nya kollegor.

Några reflektioner efter första tiden i staden… precis som vi hört är Lusaka mer utbrett än Maputo. Man bygger horisontellt, inte på höjden. I ”city” bor man inte utan där ligger mest köpcenter, kontor och myndighetsbyggnader. Som utlänning, expat, bor man i lummiga villaområden strax utanför stadskärnan. Kabulonga heter vårt ”hood”. Husen har en kolonial stil, med enorma tomter och givetvis pool. Alla är väldigt hövliga och trevliga. Vakterna sträcker upp sig och gör honnör, till skillnad från sina kollegor i Maputo som mest sitter hopsjunkna och halvsover. I trafiken lämnar man företräde och väntar på sin tur i oreglerade korsningar, helt tvärtemot den djungelns lag som rådde i Maputo. För mig personligen är det ett otroligt lyft att kunna göra mig hundraprocentigt förstådd på engelska. För även om jag villigt antog utmaningen att lära mig portugisiska och jag kom en bra bit på vägen, så fanns det hela tiden som ett slags filter mellan mig och den moçambikiska verkligheten.

I fredags kom flyttbilen med vår Maputo-container. Längs uppfarten till vårt hus står träden tätt, så lastbilen fick plöja sig fram på bekostnad av ett antal låga grenar som bröts av. Helgen har sålunda spenderats med uppackning, och kartong för kartong håller vårt hus på att förvandlas från ett tomt skal (förvisso med lite lånemöbler) till ett riktigt hem. Nu väntar vi bara på vår andra container som kommer från Stockholm för att flytten ska vara fullbordad. Den har visst nyss lämnat Durban…

Nu kan jag läska er med några exteriöra bilder på huset, sett från tomten. Interiöra bilder får följa vid senare tillfälle, när det kommit lite mer i ordning.