Victoriafallen – fake news?

Så är vi komna ungefär halvvägs genom jullovet, som i mitt tycke är onödigt långt här. En dryg månad ska fyllas med vettiga och stimulerande aktiviteter så att barnens tillvaro inte degenererar till ett överdoserande av passivt skärmande. Vi har nog redan misslyckats på den fronten, kan jag känna, men vi gör så gott vi kan. Hur som helst, dagen efter att skolan slutade drog vi i alla fall iväg med siktet inställt på Namibia, en 250-milafärd som korta bitar även tog oss igenom Botswana och Zimbabwe. Länderna ligger tätt kring Zambias sydvästra hörn. Vi började med några dagar i Livingstone, staden som ligger på den zambiska sidan av Victoriafallen. Nu har jag förstått att bilder på ett uttorkat vattenfall har florerat i pressen både i Sverige och annorstädes, och har använts som slagträ i klimatdebatten. Så hur ligger det till med det, egentligen? Ja, titta på bilderna som kommer här under, jämför dem och bedöm själva…

Första dagen besökte vi fallen från Zambia-sidan, och där är det förvisso nästan som att stirra in i en bergvägg med några få rännilar av vatten som rinner över kanten. Mer våghalsiga personer var ute och vandrade på det nästan torrlagda krönet, för att kunna titta ner i stupet. Ett par dagar senare gick vi över den berömda bron, över gränsen till Zimbabwe, för att se fallen från den sidan. Där forsar det på rejält. Kanske inte som i fornstora dagar, som när vi var där senast 2015 och blev genomdränkta av de uppvirvlande vattenkaskaderna. Men ändå, jag tror ingen besökare blev besviken över av vad de såg. Så är inte det här konstigt? Lutar Zambezi-floden så att allt vattnet välter över åt Zimbabwe-sidan? Nej, så är det förstås inte! Utan att förneka klimatkrisen (för det HAR regnat mindre än normalt i regionen, och vattennivån i Zambezi ÄR betydligt lägre än normalt) men det finns andra fakta som har förtigits. Saken är den att floden är reglerad på den zambiska sidan. Något uppströms från fallen leds vattnet in i underjordiska tunnlar, där det störtar ner till ett kraftverk i botten av klyftan. Nu när det de facto är mindre vatten än normalt kan man tycka att det statliga elbolaget ZESCO borde minska intaget av vatten till kraftstationen. Men nej, de kör ändå på med full kapacitet (fjorton turbiner som sammanlagt genererar 108 MW) med det uppenbara resultatet att den zambiska sidan av vattenfallet i stort sett har sinat. Hänsyn till besöksnäringen har alltså inte tagits, och många zambier är förbannade eftersom ryktena om det torrlagda fallet skrämmer bort turisterna. En vit zambier vi samspråkade med på tåget (se nedan) driver ett jordbruk längs Zambezi och menade att den nuvarande låga vattennivån ligger helt inom de naturliga variationerna, och att rapporteringen och bilderna som kablas ut över världen är fake news som tjänar klimataktivisternas syften. Ja det är komplicerat det här…

Men om fallen har sinat finns det ändå en hel del annat man kan sysselsätta sig med i Livingstone. En kryssning i solnedgången på Zambezi är obligatoriskt, särskilt som floden är omgiven av en liten nationalpark där det finns chans på djurspaningar. Mest flodhästar förstås, men vi såg elefant och giraff också. Fast i ärlighetens namn är det fler båtar på floden än djur på land, och det blir nästan stockningar när någon besättning fått syn på något djur och de andra båtarna följer efter. Men det är en behaglig tur ändå, och eftersom vi gjorde detta på julafton var det kul att kunna Skypa in till familjens julfirande i Stockholm från fördäcket. Livingstone är lite av en järnvägsknutpunkt också. Där finns exempelvis ett historiskt tågmuseum som man lätt kan spendera en halvtimma på. Dessutom finns det ett genuint gammalt lyxtåg, draget av ånglok, som varje kväll åker från stan de få kilometrarna ner till fallen, och sen tillbaks igen medan man äter femrättersmiddag. Vi kunde inte låta bli att pröva detta även om det inte direkt var billigt, och det var väl en rätt intressant upplevelse från en svunnen epok.

Jag nämnde i förbigående i ett tidigare inlägg att vi hade köpt ett par tavlor av den zambiska konstnärinnan Agness Yombwe. Hon och hennes man Lawrence håller till i Livingstone där de driver ett galleri, Wayi Wayi, som vi passade på att besöka. Vi fick en rundvandring där de visade sina ateljéer, där de både målar själva och håller workshops för andra, främst kvinnor från den lokala communityn. Bland annat lär de ut hur man kan använda återvunnet material/skräp i sitt skapande, vilket var spännande att se. I jämlikhetens namn gick vi hem med en av Lawrences tavlor den här gången.

Nu har jag skrivit en hel del men fortfarande bara kommit till resans första stopp. Vi fortsatte från Livingstone de tjugo milen mot gränsövergången till Namibia. Hälften av denna sträcka var på den absolut mest usla väg vi har stött på i Afrika, och det vill inte säga lite. Nästan tio mil av väg så trasig att det inte ens var roligt, något som tog en evighet att manövrera sig fram på. Ibland vid sidan av vägbanan i nya spår som uppstått eftersom själva vägen inte gick att köra på. Efter en natt i gränsstaden Katima Mulilo körde vi genom den märkliga region som kallas Caprivi, en långsmal landremsa som förbinder Namibia med Zambia och Zimbabwe. Den används mycket av tung trafik som fraktar gods från den namibiska Atlanthamnen Walvis Bay till de ”instängda” länderna runtomkring som saknar egen kust. Merparten av Caprivi består av nationalparker med enormt rikt djurliv som liksom sitter ihop med reservat som Chobe och Okowango i angränsande Botswana.  Men delar av Caprivi är även ”mixade zoner” där djuren och människor får samexistera i samma område. Vi bodde ett par nätter på ett rustikt ställe vid Okowango-floden som vi använde som bas för att bland annat utforska Mahango, en liten nationalpark i närheten. Vi hade också läst om vattenfallet Popa Falls som skulle vara fint, men visade sig mer vara som en liten fors. Inte för att vi förväntade oss något nytt Victoriafall men viss besvikelse uppstod där. Sen på hemvägen hade vi egentligen tänkt köra tillbaks i samma spår, men eftersom vägen stundtals hade varit så förtvivlat dålig tog vi en annan och betydligt roligare rutt där vi sneddade genom Botswana och Zimbabwe för att komma tillbaks till Livingstone och vidare mot Lusaka.

Hemkomna på Nyårsafton hade våra gamla Maputovänner Claire och Arnaud med familj, som numera är stationerade i Tanzania, redan anlänt dagen innan och installerat sig i vårt hus. På kvällen skulle vi alla på nyårsfest hos familjen Sverkén. Tyvärr för min del kulminerade en magsjuka jag burit på ett par dagar just då så jag tvangs stanna hemma. Redan dagen efter hade emellertid besvären blåst över så det var attans dålig tajming. Men men, this is Africa…