Vita stränder och trånga gränder

Så blev det jullov igen och precis som 2020 sammanföll det med en ny Coronavåg. Den gången reste vi i ett Sydafrika som delvis stängde ner, och vi kände viss stress över att landet skulle gå in i en total lockdown och stänga flygplatserna. I år hade vi bestämt oss för att besöka Zanzibar i ett Tanzania med en helt annan inställning till Covid-hantering. När pandemin tog fart levde förre presidenten John Magufuli i total förnekelse. Han förbjöd publicering av data och rapporter om sjukdomen. Han menade att böner och örtmediciner hade räddat Tanzania från Covid-19 – medan viruset i själva verket spreds som en löpeld. I mars i år avled Magufuli efter en tids sjukdom. Officiell dödsorsak har inte angetts men många tror att det var Covid. Den nya presidenten Samia Suluhu Hassan är inte lika faktaresistent utan har infört en del restriktioner, dock utan att i högre grad störa den viktiga turistnäringen. Uppvisande av negativt PCR-test krävs visserligen vid inresa, men sen är det öppna dörrar. Ingen karantän. Inga vaccinpass behöver visas. Munskydd såg vi knappt på hela tiden. Därför var det relativt mycket turister i rörelse på Zanzibar, framför allt från öststaterna märkte vi.

Karin och jag var på Zanzibar för ungefär tjugo år sen, då vi bland annat passade på att förlova oss. Fint att komma tillbaks till ön efter alla dessa år, nu med barnen dessutom. I huvudstaden Stone Town har tiden mer eller mindre stått stilla, men när vi efter en första natt på hotell i stenstaden for vidare till Matemwe på öns nordöstra sida (precis som förra gången) var det uppenbart att mycket hänt sen senast. Det hade exploderat såväl med exklusiva hotell som med små lokala matställen längs stranden. Vi hade i alla fall fem sköna, lata dagar där med sol, bad, bokläsning och en del promenader och cykelturer fram och tillbaks på stranden.

Därefter  åkte vi tillbaks till Stone Town för att under tre dagar förlora oss i stadens labyrint av gränder. Zanzibar var en gång ett viktigt handelscentrum där afrikaner, araber, indier och européer möttes, och denna mix av kulturer märks ännu tydligt både i matlagning och byggnadsstilar. Inte minst handlades det med slavar, något som ett av Stone Towns museum handlar om. Ett annat museum är inrymt i huset där Farrokh Bulsara aka Freddie Mercury från bandet Queen växte upp. (Efter att nu ha besökt det, och tidigare Abba-muséet i Stockholm, återstår nu bara Ramones-muséet i Berlin!). Den andra av Zanzibars stora söner, litteraturpristagaren Abdulrazak Gurnah, var det däremot svårare att upptäcka spår av – kanske för att han sedan många år bor i England? Jag har nyss läst hans ”Paradiset” och letade högt och lågt efter andra böcker av honom. Något som inte var det lättaste men hittade till slut en annan av hans titlar, ”Desertion”.