Kalingalinga

Johannesburg har Soweto, Maputo har Mafalala. Legendariska stadsdelar som var betydelsefulla i kampen mot kolonisation och förtryck. I Lusaka kan man med lite god vilja säga att Kalingalinga har liknande status. I takt med att urbaniseringen tog fart under femtiotalet blev Kalingalinga en bosättning som folk från landsbygden flyttade in till i jakten på sysselsättning. Eftersom det var privat mark som ursprungligen tillhörde en grupp farmare av asiatiskt ursprung, betraktades nybyggarna länge som illegala ”squatters”. Inte förrän 1986 legaliserades Kalingalinga. Det innebar att stadsdelen sedan dess kunnat dra nytta av olika förbättringsprojekt. Skolor, polisstationer och hälsokliniker byggdes, latriner installerades, vatten och el har dragits in i begränsad omfattning. Men det är fortfarande ett väldigt utsatt så kallat township.

Det man ser från genomfartsleden Alick Nkhata Road ser förvisso rätt välordnat ut. Där ligger några bensinmackar och ett par köpcenter med stormarknader och restauranger. Kalingalinga är också känt för sin företagsamhet, där sjuder av aktivitet, vägen kantas av små frisörsalonger och verkstäder. Det svetsas, snickras och gjuts i betong. Hantverkarna säljer sina produkter direkt vid vägkanten. Vi köpte några glödkaminer här som det är skönt att elda i utomhus under den kalla årstiden. Men det vi ser från vår bil är som en fasad. Bakom den är det tuffa omständigheter som råder. De sanitära förhållandena är minst sagt bristfälliga. Sophögarna brer ut sig. När regnen kommer svämmar det lätt över och kolerautbrott förekommer. När solen har gått ner kommer rånare och prostituerade fram. Icke desto mindre är de boende stolta över sin stadsdel, och i Namwali Serpells prisbelönta roman The Old Drift utspelas en stor del av handlingen i Kalingalinga både förr och nu.

Dessutom är Kalingalinga namnet på en svensk hjälporganisation. Det finns sedan länge en svensk organisation som heter Chiparamba FC som driver en fotbollsakademi i Lusaka och på så sätt hjälper utsatta ungdomar till ett bättre liv. Några ur deras styrelse ville hellre driva utbildningsfrågor och startade 2019 Kalingalinga-organisationen. De stödjer ett hundratal elever på två Lusakaskolor med pengar till skolavgifter och skoluniformer. Även om skolorna i Zambia är avgiftsfria upp till sjunde klass är det många barn som inte kan gå i skolan eftersom familjerna inte har råd med uniformer och skolböcker.

Jag blev förra året kontaktad av Kalingalinga och fick frågan om jag ville vara deras representant på plats, något som jag gärna accepterade. Det har länge varit meningen att jag ska åka ut och besöka skolorna, men pandemin satte käppar i hjulen. Nu hade den ena skolan, Northmead, fått en donation av datorer som via den senast anlända Sida-familjens container skeppats från Sverige till Zambia. Förra veckan var jag på skolan för att överlämna datorerna. Den ligger nära shoppingcentret Manda Hill, där ett av Lusakas lyxigaste hotell, Neelkanth Sarovar, färdigställdes ganska nyligen. Från skolgården ser man hotellet torna upp sig, vilket verkligen är en illustration över livets orättvisor. Många av de totalt 2,800 eleverna har enorma behov, något som Kalingalinga åtminstone delvis kan uppfylla. Några av skolbarnen som organisationen sponsrar är föräldralösa och bor hos släktingar, medan andra lever med ensamstående mödrar eftersom fäderna avlidit eller bara stuckit sin kos. Mammorna hankar sig fram med att städa eller sälja grönsaker, i den mån de inte förlorat sin utkomst helt och hållet på grund av pandemisituationen. Vid mitt besök fick jag träffa tio av de utvalda barnen samt rektorn och de lärare som är organisationens kontaktpersoner. De erbjöd mig en rundvandring på skolan som jag tacksamt accepterade. Vi hälsade på i klassrum där lektioner i ämnen som engelska, kemi och hemkunskap pågick. Vi tittade även in hos skolsköterskan och i förskoleklassen. De flesta av fem-, sexåringarna som går där pratar ännu inte engelska utan bara lokalspråket nyanja. En väldigt intressant dag var det. Skolan fick datorerna, jag fick lite mer mening i tillvaron. Win-win!