Åka skidor i Afrika

I början på sommarlovet gjorde vi precis som våra tidigare år i Moçambique, nämligen en lite längre bilsemester i regionen. Vi hade två mål den här gången, dels att se mer av Johannesburg än flygplatsen där vi mellanlandat så många gånger, men innan dess att åka skidor i Lesotho. För där ligger Afriski, en av två anläggningar för utförsåkning i Afrika söder om Sahara (den andra är Tiffindell i Sydafrika). Jag och barnen hämtade upp Karin på jobbet när vi drog iväg en tisdagseftermiddag, och vi hann en bit in i Swaziland innan vi stannade för natten. Vi fortsatte dagen efter 50 mil till den lilla sydafrikanska staden Clarens, nära gränsen till Lesotho. Clarens, som vi har kört igenom en gång tidigare, är känd som en plats dit konstnärer och bohemer dras, och det finns oproportionellt många gallerier där. Det ligger ganska högt också, vilket borgade för kyliga nätter på vårt pensionat, givet hur dåligt isolerade husen generellt är i Sydafrika och bristen på central uppvärmning. Men med en sprakande brasa i öppna spisen på vårt rum och elektriska filtar i sängarna klarade vi oss rätt bra trots allt.

Landskap i Lesotho

Vi åkte över till Lesotho en dagstur. Genom byar där herdarna iklädda karakteristiska filtar vallar sina kor och åsnor, upp längs slingriga (men väl asfalterade) bergsvägar, tills vi nådde Afriski på 3300 meters höjd. Så här års ska det komma naturlig snö men den hade inte börjat falla än, så den enda backen var täckt med konstsnö. Om man ska vara jobbigt objektiv så är Afriski med europeiska mått egentligen ingenting, med sin enda, ganska flacka pist. Känslan av att åka utför på den afrikanska kontinenten var dock svårslagen ändå.

Leo och Stella med sin danska instruktör Amalia

Allt var välorganiserat. Utrustningen vi hyrde var helt ok. Leo och Stella som inte åkt slalom sen 6-7 års ålder hade en jätteduktig skidlärare, från Danmark av alla ställen, som tog väl hand om dem i nybörjarbacken. Liftköerna så här en vardag var obefintliga. Lunchen på caféet satt bra med en kall Maluti-öl, som händelsevis är uppkallat efter bergsmassivet där vi befann oss. Så det var en riktigt lyckad dag, väl värd de många mil vi hade kört för några timmars skidåkning.

Maluti-öl i Malutibergen

Efter ännu en natt i Clarens styrde vi norrut mot Johannesburg, längs bedövande tråkiga motorvägar med oändliga jordbruksfält så långt ögat kunde se. Nåväl, efter närmare fyra timmar var vi framme i staden och kunde navigera oss fram till de lummiga villaförorterna norr om city där vårt pensionat, Amanzi Guesthouse, var beläget. Ett fantastiskt trevligt ställe, dock med en lite väl pratsjuk värdinna. Vi ägnade två heldagar till sightseeing genom att åka i röda dubbeldäckarbussar som man kunde hoppa av och på efter eget behag. Vi ville inte köra runt i vår egen bil, visa av den erfarenhet som våra vänner Thomas och Christina gjorde när deras bil stals på en parkering i Johannesburg.

Vårt färdmedel under två dagar

Första dagen var fokus på Soweto, då vi först fick byta till en mindre minibuss. Karin och jag var där år 2000. En del var sig likt, annat hade förändrats, inte nödvändigtvis till det bättre. Exempelvis Vilakazi Street, världens enda gata där två Nobelpristagare har bott: Nelson Mandela och Desmond Tutu. Numera var det mest som en karnevalsgata kantad av restauranger, souvenirförsäljare och dansare. Det kändes helt ovärdigt dessa män.

Orlando Towers

Bättre upp med Orlando Towers, ett före detta värmeverk som numera fungerar som en plats för aktiviteter av det mer adrenalinstinna slaget. Man kunde hoppa bungyjump från bron mellan tornen, och man kunde hoppa fritt fall inuti ena tornet och landa i ett nät. Vi åkte sen förbi FNB Stadium, en av världens största fotbollsarenor, där VM invigdes år 2010 när Sydafrika var värdland, och även Hector Pieterson-monumentet, till minnet av den unga kille som sköts först av alla när svarta ungdomar protesterade mot att de var tvungna att lära sig Afrikaans i skolorna – det s.k. Soweto-upproret 1976. Vi avslutade rundturen med att fika i Braamfontein inne i city, en ”trendig” stadsdel präglad av studenter från det närbelägna universitetet. Sen skyndade vi tillbaks till vårt pensionat för att se Sverige-Tyskland spela fotboll medan vi åt hämtpizza. En bitter förlust, men det visade ju sig bli avancemang från gruppen trots allt. Resten av turneringen står ännu skriven i stjärnorna när detta skrivs.

Hector Pietersons monument

Dag två åkte vi samma dubbeldäckare och spenderade mest tid vid det berömda Apartheidmuséet. Det var mer som ett museum över hela Sydafrikas historia men med mycket fokus på ANC och andra medborgarrättsrörelser som kämpade mot förtrycket. Stundtals var det rätt otäckt, med t.ex. TV-skärmar som visade gamla nyhetsutsändningar från olika bombdåd. I ett rum hängde snaror från taket, ett för varje aktivist som avrättades av apartheidregimen (eller begick självmord i sin cell). 131 stycken… Efter detta allvarstyngda museibesök kändes det nästan lite fel att fortsätta till nöjesfältet Gold Reef City som låg i princip bredvid. Men ändå – kul framför allt för barnen att få avsluta Johannesburg med lite bergodalbana och liknande.

Olika valaffischer från ANC på apartheidmuséet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s