Route 62

Jag har sagt det förr och säger det igen: Sydafrika är ett magnifikt land att semestra i! Jag vet att ryggmärgsreflexen hos många svenskar är att associera landet med våld och fattigdom, men som turist löper man inga större risker om man bara packar ned det sunda förnuftet i resväskan och lägger ner ett uns av säkerhetstänk i bakfickan. Nu hade vi sportlov (eller ”mid term break” som skolan kallar det) och vi styrde kosan till Sydafrika än en gång. Vi flög till Port Elizabeth där vi hämtade ut en hyrbil, och under fem dagar bilade vi mot ”the Mother City”, Kapstaden, där vi stannade tre dagar på slutet. Rutten tog oss till en början längs med den berömda kustvägen Garden Route, men efter ett tag lämnade vi den och vek av inåt landet där vi slog in på den lite mindre kända Route 62.

Vi började med två nätter i det lilla kustsamhället Plettenberg Bay, känd för sin långa strand och närheten till reservatet Robberg som påminner inte så lite om Kullaberg i Skåne: en liten klippig halvö med vida vyer, hisnande branter och vandringsleder av varierande längd. Förutom att traska runt där en halvdag besökte vi ett elefanthägn som tog hand om föräldralösa elefanter och en djurpark med exotiska apor som gibboner och lemurer. Vi fortsatte färden längs Garden Route via Knysna och George, där vi styrde norrut upp mot staden Oudtshoorn där vi anslöt till Route 62. Då fick vi köra över Outeniqua-bergen, genom ett vackert bergspass på 800 möh som dock bara var en försmak av vad som skulle komma senare. Mellan denna bergskedja och Swartberg-kedjan längre norrut brer ett halvökenområde kallad Klein Karoo ut sig, känd både för extrem värme och extrem kyla. Route 62 genomkorsar Klein Karoo och är formidabelt vackert, och påstås även vara världens längsta ”wine route”. Vingårdar och fruktodlingar ligger som på löpande band längs vägen.

Oudtshoorn, som vi bodde utanför en natt, är även centrum för landets strutsfarmande. Och mycket riktigt, stället vi bodde på, Mooiplaas Guesthouse, hade sina egna strutsar och ägarfamiljen hade till och med en hel farm i närheten där vi hängde med på en guidad rundtur och fick lära oss allt om dessa djur och de produkter de ger. Vi gasade sen vidare längs Väg 62, oftast med berg i fonden, och ibland fick vi passera igenom dem längs vindlande passager. Ju längre västerut vi kom, desto tätare låg vinodlingarna längs bergssluttningarna. Det är dock inte så vanligt att vingårdarna erbjuder natthärbärge, men vi hade iallafall hittat en där vi kunde bo: en ”boutique-gård” med det poetiska namnet Fraai Uitzicht – ”vacker utsikt” på afrikaans/holländska. Och namnet stämde ju, utsikten var otroligt vacker åt alla håll och kanter, men stället som sådant blev en liten besvikelse med tanke på att vi betalat en smärre förmögenhet för att bo där.

Natten därpå slog vi läger utanför staden Paarl, även det en region inom Kap-provinsen känd för sin vinproduktion. Där ligger bl.a. stor-producenten Nederburg. Om man här i Maputo går på restaurang och ska beställa ett glas vin så kan man vara säker på att det åtminstone alltid finns Nederburg i sortimentet. Inte för att vi är några särskilda älskare av deras viner, men bara av den anledningen tyckte vi det kunde vara lite kul(t) att besöka dem. Men till vår stora besvikelse visade det sig att hela stället var uppbokat av något privat arrangemang. Vi intog istället lunchen hos en annan vinjätte i närheten, Laborie. Inte så dumt det heller. Dagen efter, sista etappen ner mot Kapstaden, gjorde vi en liten omväg för att passera vingården Tokara nära Stellenbosch. Dels för att den ligger exceptionellt vackert beläget, och dels för att vi har fina minnen därifrån sedan vårt förra besök för nästan exakt tre år sen, den gången i sällskap med farmor och farfar. Då var det gratis att provsmaka deras viner, men nu hade de börjat ta betalt för det. Inte för att det gjorde mig något som körde, men mitt sällskap knorrade lite…

I Kapstaden bodde vi på hotell mitt i stan, i ett rymligt rum som var mer som en lägenhet. Två av kvällarna där mötte vi upp med kollegor till Karin som också var där på semester. Ett populärt resmål indeed! Visa av erfarenheten från vårt förra besök i staden hade vi nu förbokat biljetter för att ta båten ut till fängelseön Robben Island, där som bekant Nelson Mandela och många andra ANC-aktivister var internerade. Att få höra en av de f.d. fångarna berätta sin historia var särskilt gripande. I stan finns ju också det moderna shopping- och restaurangområdet V&A Waterfront i de gamla hamnkvarteren. Sen vi var där senast hade det hänt ännu mer däromkring: ett helt nytt kvarter kallat för Silo-distriktet, efter en gammal spannmålssilo som numera är konverterad till bostäder och ett konstmuseum helt inriktat på samtida afrikansk konst. Medan resten av familjen tog kabinbanan upp på Taffelberget avlade jag ett besök där, och måste säga att jag var grymt imponerad. Verkligen en av höjdpunkterna under resan för mig! Fyra våningar fyllda av konst som visar varför Afrika numera är en faktor att räkna med i konstvärlden. Speciellt spännande var en temautställning om science fiction och ”afro-futurism”. Det enda minuset var att inga moçambikiska konstnärer fanns representerade på hela museet, så vitt jag kunde se, trots att det händer mycket spännande på konstscenen här också.

Sen var det dags att flyga hem till ett Moçambique, vars centrala delar under tiden slitits sönder av Idai, ännu en av alla dessa cykloner som med några års mellanrum plågar landet. En av de största städerna, Beira, befann sig mitt i stormens framfart och är till stora delar förstörd. Vägar, telekommunikation, elförsörjning – allt är utslaget. Än så länge är enligt uppgift runt 50 omkomna personer inräknade, men det lär bli fler. Och effekterna kommer märkas länge framöver, eftersom hundratusentals, kanske uppemot en miljon, människors livnäring, det småskaliga jordbruket, är bortspolat. Om det dyker upp någon insamling från Radiohjälpen, Röda Korset eller någon annan organisation, skänk då gärna en slant till förmån för  den här katastrofen.