Konstscenen i Maputo

Maputo har en rätt sjudande konstscen som vi kanske än så länge inte utforskat särskilt väl. Det finns några gallerier som visar spännande utställningar av framför allt en yngre generation konstnärer (se längre ner i inlägget), medan stadens konstbastion nummer ett är Museu Nacional de Arte. Idag skulle skolans lågstadieelever göra studiebesök där, och jag var inte sen att anmäla mig som volontär för att skjutsa barnen. Belägen i en vacker kolonialbyggnad på Avenida Ho Chi Min är dess utställningar uppdelade på två våningar. På översta våningen visas den permanenta utställningen, medan salen på gatuplanet just nu visade tavlor i ägo av Banco de Moçambique (landets Riksbank) som liksom nationen i stort fyller 40 år i år.

Maputos Nationalmuseum
Maputos Nationalmuseum

Vi började med lunchpicknick i parken jämte museet, där det även fanns perfekta klätterträd som barnen kunde härja runt i. Välbehövligt, innan de avkrävdes tystnad och stillhet inne i museet. Längst in i parken visade det sig dessutom finnas verkstäder där ett antal män sysslade med vackra träsniderier, den typ av arbeten som det moçambikanska Makonde-folket är speciellt kända för. Gissningsvis hamnar många av dessa alster så småningom i Feiman (konstnärsparken) nära vår bostad.

Träsnidare i museiparken
Träsnidare i museiparken

Väl inne i byggnaden fick barnen först lyssna på lärarna Sofia och Ole som berättade om några utvalda tavlor, och poängterade hur man som betraktare kan försöka göra sin egen tolkning av vad konstnären vill uttrycka. Under tiden strosade jag runt på egen hand och tog in alla visuella intryck. Samlingarna här domineras av en äldre generation konstnärer, varav ett flertal inte längre är i livet. Tavlorna var mestadels från 70- och 80-talen, och man kunde märka hur präglade de var av den här perioden av oro; först de revolutionära åren som kulminerade med befrielsen från Portugal, och sen det påföljande, sönderslitande inbördeskriget. Tavlorna gick nästan genomgående i dova, mörka färger, gärna föreställande ett myller av människor med desperation och rädsla i sina ansikten, men oftast finns det också någon form av hoppingivande symbolik invävt i motivet.
Lite exempel:

123

4

Ole berättar för barnen om en av tavlorna
Ole berättar för barnen om en av tavlorna

Moçambiques ”gudfader” inom konst, och en av Afrikas mest respekterade konstnärer överhuvudtaget, Malangatana (död 2011), finns rikt representerad där. Han har bl.a. målat tavlan överst till vänster.

Som en liten utvikning kan jag nämna att en kär ägodel i min bokhylla är ett antikvariatsfynd jag gjorde en gång i tiden, en utställningskatalog  över en stor Moçambique-manifestation på Kulturhuset i Stockholm 1987. Där visades ett stort antal Malangatana-verk och han var särskilt inbjuden att närvara också. Sida var en av huvudsponsorerna för den utställningen. Kulturutbyte ansågs då vara en oerhört viktig del av biståndspolitiken, ett budskap som dåvarande generaldirektören Carl Tham noggrant hamrade in i katalogens förord. I den nya landsstrategin för Moçambique, som jag skrev om i föregående blogginlägg, finns noll kronor avsatt för kultur. Tiderna förändras…

Leo ritar av
Leo ritar av ”Os Monstros”, en allegori över den portugisiska kolonialtiden

Men nog om det… studiebesöket fortsatte med en workshop ledd av Tchalat, en av få yngre konstnärer som finns representerad på museet. Barnen skulle då antingen rita av någon tavla, eller låta sig inspireras till ett eget verk. Och med det slutade besöket, som jag tror gjorde stort intryck på barnen.

Om man vill se prov på lite mer modern lokal konst, vart går man då? Ja, exempelvis till Nucleo de Arte, ett kollektiv inte långt från där vi bor. Där verkar en företrädesvis yngre generation konstnärer i sina verkstäder, som även fungerar som en förlängning av utställningssalarna då de är öppna för besökarna att strosa runt i. Vi tog med farmor och farfar dit, som fastnade för och köpte en liten fin mixed media-tavla av konstnären Kass – som vi dessvärre inte känner till något mer om. På Nucleo de Arte har de dessutom en bar med en tillhörande liten scen, där det kan bli livligt på helgerna har vi hört (tyvärr har vi inte varit där själva då…).

Nucleo de Arte...
Nucleo de Arte…
... med verkstad
… med verkstad

Ett annat galleri med mer kontemporär touch är Kulungwana, inrymt i Maputos berömda tågstation. Men efter att vi försökt besöka det i slutet av förra året utan att komma in eftersom det oannonserat hade stängt, har vi ännu inte återvänt dit. Men det finns med på vår att-göra-lista.

Snopet med stängt galleri. Några av Peki's verk utanför som smakprov
Kulungwana (bilden återanvänd från ett tidigare inlägg)

4 reaktioner på ”Konstscenen i Maputo

  1. Fin konst – finkultur? Vore säkert bra med lite mer utbyte.
    Bra att du kan komma med på visningar.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s