Bushfire

Precis som arrangörer gör i Europa för att skära kostnader, så finns det ett samarbete mellan musikfestivaler även här i södra Afrika. Under devisen ”The Firefest Route” samverkar sex  festivaler i regionen för att utbyta artister och promota varandras kultur, så från sena april till tidiga juni rullar den här festival-expressen på mellan partners i Sydafrika, Zimbabwe, Swaziland, Moçambique och den lilla ön Réunion. För två helger sen gick AZGO-festivalen av stapeln här i Maputo, som vi dock hoppade över eftersom vi sedan tidigare hade bestämt att vi skulle åka till Bushfire i Swaziland. Bushfire lockar runt 20.000 besökare från fredag till söndag, och räknas som en av de största festivalerna i Afrika. Mums för en gammal Hultsfred- och Roskilde-räv som mig!

Bushfire hålls på det område där Malandelas B&B och den angränsande konsthallen House of Fire ligger. Vi bodde ju där när farmor och farfar var på besök på sportlovet, men nu fick vi hålla till godo med ett vanligt typ ”charterhotell” en bit därifrån eftersom alla mysiga ställen blivit fullbokade sen länge. Men det funkade bra det också, inte minst för att kompisarna Ines och Eleonora med mamma Daniela bodde bara några rum från oss.

Det som är extra kul är att massor av Maputo-folk åker dit. Jag överdriver nog inte om jag säger att halva skolan var där. Vi kom dit vid 11-tiden på lördagen, och under dagtid innan de stora folkmassorna hade kommit var det inga problem för barnen att springa runt på egen hand. De kunde antingen hålla till i ”Kids zone” eller sätta sprätt på sina fickpengar i något av alla de mattält eller hantverksstånd som fanns på området.

Vi hann se och höra 6-7 framträdanden på den stora scenen innan klockan blev 21 och barnen började tackla av. Tyvärr var det inte så många av konserterna vi såg som kändes riktigt intressanta. De svängigaste och mest populära artisterna kom senare på kvällen och natten, vilket var lite synd. När vi lämnade området märktes det ett klart skifte i publik: barnfamiljerna dröp av, medan partyfolket tryckte på i den enorma kö som uppstått vid insläppet.

Men hur som helst var det en otroligt kul upplevelse som vi lär göra om nästa år. Det är också värt att poängtera att festivalen tar sitt sociala ansvar genom att dela ut allt överskott till olika hjälpprojekt i landet… något som verkligen behövs i Swaziland. Men helgen var inte slut i och med detta. På söndagsförmiddagen hade vi bestämt med tre andra familjer att vi skulle ut och hajka i den närbelägna nationalparken Mlilwane… där vi varit ett par gånger tidigare, senast med farmor och farfar (och barnen var ju dessutom där på lägerskola i mars).

Grejen med Mlilwane är att det finns inga djur som är direkt livsfarliga för människor där (så länge man håller sig borta från vattendragen iallafall) så man kan vandra eller cykla tämligen fritt bland zebror, gnu, antiloper och vårtsvin. Vi hade bestämt oss för att följa en led upp på Execution Rock, en vandring på ca en timma. Klippan har fått sitt namn av att förr i tiden tvingade man brottslingar att hoppa mot sin död där uppifrån. Dessutom fungerade den som ättestupa; gamlingar som inte längre kunde bidra till byns uppehälle fick också ta språnget.

Det var en skön vandring i den strålande solen, och inte alltför ansträngande förutom på slutet när det blev rejält brant och man nästan fick krypa på alla fyra ibland. Barnen som hade gått samma rutt under sitt lägerskolebesök fick känna sig lite vuxna eftersom de kunde vägen, så de tog täten och sprintade ifrån oss andra. Väl uppe på toppen kom sen belöningen i form av otrolig utsikt åt alla håll, och det välförtjänta fikat plockades fram. Efter återkomsten till våra bilar behövde vi inte köra mer än 20 minuter för att lämna ”vildmarken” bakom oss och komma till ett modernt köpcenter där vi kunde äta en sen sushilunch på Ocean Basket. När vi så småningom kom till gränskontrollen till Moçambique var det inte den vanliga ”lugna gatan” utan det rådde i det närmaste anarki. Mängder av människor tryckte på och trängde sig i ett skämt till kö. Men till slut var vi igenom och ett par timmar senare hemma.

Till slut en bonusbild, från ett helt annat tillfälle, när vi för första gången i livet blev galafotograferade. Detta historiska tillfälle hände sig på Nordic Day – de nordiska Maputo-ambassadernas gemensamma nationaldagsfirande härom veckan. En mycket trevlig tillställning förutom att jag inte kunde förse mig från den frikostiga baren pga en då pågående antibiotikakur.