Bushfire 2017

En av årets höjdpunkter för oss, och många andra i Maputo, inträffar sista helgen i maj, musikfestivalen Bushfire i Swaziland. För oss var det nu tredje året i rad som vi åkte dit, och jag har skrivit om den tidigare, t.ex. i detta inlägget. Överhuvudtaget gillar vi att besöka Swaziland med dess vackra natur, höga klara luft och fina ställen att bo på, och jag kom fram till att detta var nionde gången vi var där (för barnen blir det ytterligare ett par gånger genom lägerskolor de varit på där). De mysigaste och mest pittoreska lodgerna blir fullbokade långt i förväg till Bushfire-helgen, men vi hade hittat ett bra hotell ändå: Sibane Hotel som låg ca en kvarts bilväg från festivalområdet och hade väldigt rymliga familjerum och en väl tilltagen frukostbuffé. Vi hade sällskap av tre andra svenskfamiljer där… vi rör oss ju gärna i flock.

Bushfire har blivit utnämnd till en av Afrikas toppfestivaler av både BBC och CNN. Jag har ju inga erfarenheter av andra afrikanska festivaler, men dock från exempelvis Roskilde och Hultsfred, och det är slående hur familjevänlig Bushfire är i jämförelse. Även om en ansenlig del av publiken på runt 25,000 personer kommer för att festa och ha kul så ligger fokus ändå på familjernas upplevelse. På festivalområdet finns en Global Food Village med mattält som säljer rätter från hela världen. Där finns ett marknadsområde med lokalproducerat hantverke, smycken och kläder. Och förstås Kids Zone med full rulle för de yngsta besökarna där de kunde testa på att måla, dreja, uppträda på en liten scen, bland mycket annat.

Området är inte större än att barnen kan springa runt själva med sina kompisar, åtminstone under dagtid innan den stora massan av besökare kommer. I år hade vi dessutom valt att köpa ”Golden Lounge”-biljetter, lite dyrare än vanliga biljetter men så värt det då de ger access till ett speciellt VIP-område. Där kunde man sitta lite upphöjt med perfekt utsikt mot den största scenen, och samtidigt beställa mat från restaurangen Malandelas på vars område festivalen håller till.

För egen del tyckte jag att de artister som vi såg uppträda på den stora scenen överlag var rätt ointressanta, med undantag för tuareg-musikern Bombino från Niger, som hade oturen att få spela mitt på ljusa dagen på den avslutande söndagen. De mest spännande uppträdandena brukar annars vara inne i amfiteatern i den angränsande konsthallen House on Fire. Den är lite som Sagrada Família i Barcelona, den blir aldrig färdig utan byggs ständigt på. När mörkret lägger sig utanför blir det ett fantastiskt skimmer där inne bland dess skulpturer och mosaiker, med skenet från mängder av färgade ljuskällor. Ja det är nästan magiskt. Där såg jag bland annat det grymt svängiga bandet Grèn Sémé från ön Réunion.

Sen förra året finns ännu en scen, The Barn, där det hålls uppträdande av mer akustisk natur. Unplugged, som det så populärt heter. Där såg vi den sydafrikanske multi-instrumentalisten Vukazithathe som för detta tillfälle hade parat ihop sig med en trummis från Moçambique. Vi gillade deras uppträdande så mycket att de blev helgens enda skivköp.

En stor andel av besökarna kommer från Sydafrika och Moçambique, så det sätter stor press på gränsstationerna som normalt sett inte har alltför mycket att göra. På Swazi-sidan av gränsen klarar de ändå anstormningen relativt bra, medan på Moz-sidan kör det ihop sig. Hopplöst ineffektiva tjänstemän som skapar långa köer. Varför kan de inte ta in lite extrapersonal till en sån här helg när de av erfarenhet vet att det kommer massor av folk? Gränspassagerna blir därför det lilla smolket i glädjebägaren.