Unidos por Beira

Ja, förenade för Beira, staden som drabbades så hårt av cyklonen Idai, har varit mottot senaste veckan. Behoven är enorma i de drabbade områdena och hjälp strömmar till från alla håll. Jag kan inte hjälpa att tänka på hur lägligt katastrofen kommit för regeringspartiet Frelimo, vars förtroende förmodligen aldrig varit lägre. När nationen sluter sig samman och mobiliserar för att hjälpa sina utsatta bröder och systrar, glöms under detta viktiga valår åtminstone för en stund hur en elit av korrumperade politiker försatt landet på ruinens brant. FN och alla de andra stora spelarna i humanitära sammanhang är förstås på plats tillsammans med mängder av andra organisationer. Räddningsmanskap har kommit från Tanzania, Sydafrika och Indien. Alla gör så gott de kan, efter förmåga. Vår vän Marc som är landschef för en av de riktigt stora hjälporganisationerna, CARE International (rätt okända i Sverige dock), jobbar nästan dygnet runt och har fått ca 100 förfrågningar om intervjuer, ibland mitt i natten för att kunna vara med på primetime TV i USA. Medan bilder av helikoptrarna som plockar upp så många nödställda de kan från trädtopparna kablas ut över världen, görs ändå de största räddningsinsatserna av okända hjältar i det tysta: lokala människor i små fiskebåtar och kanoter som glider fram över det nya innanhav av Luxemburgs storlek som översvämningarna skapat.

Landets katastrofmyndighet INGC uppmanar till stöd via reklamskyltar

Till syvende och sist måste man ändå fråga sig själv: vad kan jag göra?  Att distansera sig själv från katastrofen kan kanske fungera som försvarsmekanism mot allt det hemska, ett litet tag i alla fall. Man kan tänka att sådana här cykloner har alltid inträffat och kommer hända igen – det är liksom naturens obönhörliga gång. Men den här gången kommer det för nära! Det emotionella pansar man försöker resa upp börjar ganska snabbt krackelera. När vittnesmålen kommer om hur nyfödda bebisar dött på neonatalavdelningen på Beiras sjukhus när byggnaden förstördes. När man hör om barn som efter flera dagar uppe i träd inte orkar klamra sig fast längre, utan faller ner mot en i bästa fall snabb drunkningsdöd. I sämsta fall blir de krokodilföda. Ja då vill man bara skrika högt och köra näven med full kraft i väggen. Då räcker det liksom inte längre att bara skänka pengar och bidra till klädinsamlingarna på barnens skola. Man vill göra något mer!

Hamnmagasin där donationer togs emot

OK, jag kan förvisso sprida medvetenhet om katastrofen här på bloggen. Alltid något. Men sen då? Jag kan ju inte flyga helikopter, jag är inte utbildad för räddningsinsatser, jag pratar inte det portugisiska språket tillräckligt bra för att på allvar kunna engagera mig. Så vad kan jag göra då? Jo, tack vare medborgarinitiativet Unidos por Beira fanns det möjlighet för alla och envar som hade tid och möjlighet att med gammalt hederligt kroppsarbete dra sitt strå till stacken.

Jag viker och sorterar skänkta kläder tillsammans med massor av andra volontärer

Som jag nämnde i förra inlägget skulle ett fraktskepp i Maputos hamn (MV Border, på bilden längst upp) fyllas med förnödenheter som samlats in, och då behövdes det volontärer för att sortera och packa alla donationer, och fylla containrar med det. Jag och min medföljarkollega Kutte (som tagit flera av fotona här) begav oss till ett magasin i hamnen i fredags morse och anmälde oss för tjänstgöring. Vi avdelades till borden där kläddonationer togs emot, så under fem timmar sorterade vi kläder i högar för män, kvinnor, barn och bebisar, vi vek ihop dem och packade i kartonger. När en container kördes fram bildades langarkedjor för att fylla den.

Berg av kartonger med sorterade kläder, innan de langades in i containrar

Jag kände igen flera föräldrar från vår skola. Det kom äldre ungdomar från andra skolor. Många kom från samma arbetsplats eller organisation, varav en del hade tryckt upp egna t-shirts. Många var vanliga hamnarbetare i blåställ. Jag kan lätt säga att det var en otroligt stark upplevelse av solidaritet. Luften stod still, svetten rann, men trots allvaret var stämningen hög. Det sjöngs och ibland steg jublet när nya lastbilar kördes fram fyllda med vattenflaskor, mjölsäckar, madrasser, takplåtar, eller vad det nu var som hade donerats. När kartongerna langades in i containrarna skallade kampropen: ”Força, força” och ”Moral” – kämpa på, håll moralen högt!

48 sådana här containrar fylldes av Unidos por Beira

Nu under natten mellan lördag och söndag gav sig skeppet slutligen av på sin färd mot Beira, lastad med sammanlagt 76 containrar, varav 48 kom från Unidos por Beira. Under fyra dagar hade enligt uppgift sammanlagt 4,500 frivilliga personer varit med under den här insatsen i hamnen. Rapporteringen där uppifrån katastrofområdet berättar att läget tycks vara något ljusare nu. Vattnet har börjat sjunka undan så smått, vägar har nödtorftigt restaurerats så att även lastbilar med förnödenheter kan komma fram, el och kommunikationer fungerar åtminstone sporadiskt. Inga människor sitter längre kvar uppe i träd och väntar på räddning. Däremot är det brist på mat, vatten och mediciner för alla de tiotusentals människor som befinner sig i olika uppsamlingscenter. Kläder och filtar behövs i mängder. De första fallen av kolera har också börjat rapporteras om.

Fortfarande finns ingen samlad bild över antalet dödsoffer. Den officiella siffran levererad idag, söndag, av Celso Correia (Minister of land and environment) är 446. Men det finns skakande berättelser från personer som sett hundratals ännu ej omhändertagna kroppar flyta omkring i floder, så siffran kommer med säkerhet fortfarande att stiga. Och detta gäller alltså bara i Moçambique. I Malawi och framför allt Zimbabwe har också många många människor fått sätta livet till. Det vackra, höglänta samhället Chimanimani i Zimbabwe, nära gränsen till Moçambique, som vi besökte för ett par år sen, lär ha i princip utplånats av störtfloder och jordskred utlösta av cyklonen.

Så fortsätt gärna håll den moçambikiska grytan kokande, ni som har möjlighet. Det kommer ta åratal innan situationen återgått till det normala – om det ens någonsin gör det för de drabbade.

 

 

4 reaktioner på ”Unidos por Beira

  1. Jättebra skrivet! Jag förstår att du känner att du vill bidra på fler sätt än att bara skriva om det. Det hade jag gärna gjort också men nu ska jag i alla fall skänka lite mer till Röda korset.

    Gilla

  2. Så bra information och så sorglig läsning. Förstår att ni som är så nära blir ännu mer berörda. Tack

    Gilla

  3. Radiohjälpen kör fortfarande påminnelser på tvn och jag ska sätta in igen. När vi var i Visby var Röda korset ute med bössor och vi hade av outgrundlig anledning kontanter (såg sedan att de även tog Swish). En fantasist insats att fylla ett skepp med förnödenheter….Och alltid politiken….

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s