Klimat- och miljöhelg

I fredags var det som bekant global skolstrejk för klimatet. Greta Thunberg talade i New York och jag gissar att det var många aktioner runt om i Sverige också. Så även i viss utsträckning i barnens Lusaka-skola där många av lärarna hyser stor sympati för Gretas engagemang. I Stellas årskurs (sju) fick eleverna under varje lektion ägna sig åt, om inte strejk så i alla fall olika aktiviteter för att medvetande- och synliggöra klimatfrågan. De fick titta på olika Youtube-klipp med Greta, och de fick vara mer kreativa och skapa egna affischer med bäring på klimatet. Dessa sitter nu uppklistrade runt omkring i skolan. Även i Leos årskurs nio fick eleverna i viss utsträckning hålla på med sådant, men mer på frivillig basis. Sedan i lördags, den 21:a september, var det World Cleanup Day, något som måhända hamnade lite i skuggan av den föregående dagens klimataktivism. Här i Lusaka stod EU’s delegation som huvudsponsor av aktiviteterna, med stöd från de svenska, finska och tyska ambassaderna.

Då skulle man på morgonen mötas i Bauleni, en stadsdel inte långt från oss, halvvägs till skolan ungefär. Ett område vi normalt svischar förbi med bilen men aldrig åker in i. Jag skulle inte gå så långt som att säga att det är ren slum, men definitivt ett fattigt och utsatt område – ett ”compound” som det kallas här. Med jämna mellanrum, senast 2015, drabbas Bauleni av kolerautbrott på grund av usla sanitära lösningar. Jag och barnen tog lite sovmorgon och anslöt efter att ett antal högtidliga tal hållits av olika diplomater och lokala Bauleni-ledare (för den som undrar, Karin var i Sverige på konferens och hade alltså giltigt förfall). Ett hundratal personer hade samlats vid den lokala skolan, en blandning av unga och gamla, expats och lokalboende, och vid niotiden skred denna armada av gulklädda skräpplockare ut i området. Då hade alla först utrustats med gummihandskar och sopsäckar, och vissa utvalda försågs även med spadar och griptänger.

Första anhalt var en fotbollsplan i anslutning till skolan som blivit någon slags inofficiell avstjälpningsplats för avskräde också. Efter att ha rensat så gott det gick där drog vi ut på gatorna i området, åtföljda av en traktor med släpvagn där sopsäckarna tömdes allt eftersom. Istället för avlopp kantades de större gatorna av små kanaler som fylls med skräp, och jag kan bara gissa hur vidrigt det blir när regnen kommer. Det väckte en hel del nyfikenhet bland de boende, och framför allt många barn och unga anslöt och ville hjälpa till. Perfekt, för det räcker ju inte med att enbart städa, utan det krävs ändring av beteenden också och då är ”nästa generation” rätt grupp att påverka i rätt riktning. Även jag fick en medhjälpare, en kille som ville gå och hålla i sopsäcken tillsammans med mig. 

Sådana här städaktioner förekom då och då i Maputo också, och särskilt då upprensningar av stränderna. Jag tyckte alltid att det kändes lite tveksamt, just för att det kändes som att det skickade fel signaler. Typ att det är i sin ordning att svina ner för det kommer alltid någon annan och städar upp efteråt. Här var upplevelsen lite annorlunda. Att det var rejält förankrat via ledarna i den lokala communityn, som var medvetna om vikten av att recycla återvinningsbara material, och som förstod hur smittspridning går till. Och det kändes bra att vara med och dra sitt lilla strå till stacken.