Census 2017

En form av bistånd som Sverige är bra på är kapacitetsbyggande. Att hjälpa mottagarländer med stöd både i form av pengar och know-how för att bygga upp nya, eller stärka svaga, statliga förvaltningar i sin utövning. Sverige har ju en näst intill oändlig källa av erfarenhet att ösa ur på detta område, då statliga ämbetsverk  existerat i någon form ända sedan Gustav Vasas tid. Ett exempel i Moçambique just nu är en stor insats för att stötta landets motsvarighet till Skatteverket, Autoridade Tributária, med flera av Skatteverkets rådgivare och experter på plats i Maputo. En liknande insats handlar om stöd till INE, motsvarigheten till Statistiska Centralbyrån. Både att öka skatteuppbörden och att kunna skapa tillförlitliga prognoser för t.ex. befolkningstillväxt är ju helt nödvändiga ingredienser för att kunna bygga ett modernt samhälle, som i någon avlägsen framtid förhoppningsvis kan frigöra sig helt från bidragsberoendet.

Statistikmyndigheten INE sattes på ett hårt test nu i augusti månad då det var dags för landets fjärde census, folkräkning, sedan självständigheten. De tidigare utfördes 1980, 1997 och 2007, och senaste gången hade landet 20,3 miljoner invånare. Det var en enorm apparat som drogs igång, med runt 75,000 personer som rekryterats för att kunna nå ut i vartenda litet avlägset hörn av nationen för att räkna och intervjua alla medborgare… eller åtminstone en representant per hushåll. Sverige är en av de stora finansiärerna och har hittills bidragit med 25 miljoner SEK öronmärkta för censusen. Världsbanken har å sin sida ställt upp med 130 bilar, 750 motorcyklar samt 10,000 cyklar för att ”os recenseadores”, räknarna, ska kunna uppsöka varenda hydda. En hel del pengar har också gått till att bygga upp ett modernt digitalt högkvarter för censusen med serverhall och optisk utrustning för att smidigt kunna avläsa intervjublanketterna.

För det handlar inte bara om att räkna befolkningen, utan alla ska dessutom svara på ett rätt omfattande intervjuformulär. Ett par frågor, om personens ras och religion, har ansetts kontroversiella och vållat lite debatt. Men annars handlar frågorna om sådant som utbildning, arbete, hur många barn man har fött, hur många av dem som ännu är i livet, vilket språk man pratar, om man har tillgång till vatten och elektricitet, om man har djur eller någon machamba (odlingslott), om materiell standard i hushållet (TV, dator, bil, kylskåp, strykjärn, etc). När alla intervjusvar bearbetats kommer det finnas svart på vitt var folk bor någonstans, och behovet av skolor, sjukstugor, vägar.

Svenska ambassaden som en betydande finansiär av det här projektet fick erbjudande om att observera folkräkningen ute i fält. Så Karin och hennes kollegor Malin och Sigrid flög till Tete, huvudstaden i provinsen med samma namn, för att under några dagar ansluta till några olika team av räknare, i olika miljöer (stad respektive landsbygd). Tete är en av de mest avlägsna och fattiga delarna av landet, så de fick möjlighet att komma ut till förtorkade småbyar vid de gropiga vägarnas ände, där folk verkligen inte har någonting. Alltså på riktigt. Ingenting mer än kläderna på kroppen, och kanske en höna. ”A humbling experience”, kan man nog sammanfatta Karins intryck.

Även vi expats har blivit uppsökta och finns med i materialet. Förra veckan kom en av dem, iklädd deras uniform med gul t-shirt och gul keps, och knackade på vår lägenhetsdörr och genomförde intervjun med mig. Vilket gick rätt bra trots allt, med min knapphändiga portugisiska. Efteråt kändes det stort på något sätt. Någonting konkret och viktigt som svenska skattepengar bidragit till.

Resultatet då? Jag är inte helt säker på att sammanställningen är klar ännu, men enligt INE’s hemsida är dagsnoteringen 27,128,530 invånare. Prognosen efter förra censusen 2007 var att det skulle vara 26,4 miljoner i år, så den uppskattningen har redan överträffats.