Framtiden är här

Detta inlägg är mest tänkt som en snabb kommentar till ett annat inlägg som jag skrev i februari, om brobygget över Baia de Maputo – Maputobukten. Efter många förseningar och uppskjutna invigningsdatum öppnade bron äntligen för allmänheten i lördags, den 10:e november. Vi var själva i Sydafrika då så jag vet inte exakt vad som utspelade sig under invigningen, men jag läste att över 6,000 fordon passerade över bron det första dygnet. Det var lite vilda västern där uppe också: folk stannade bilarna trots att det är förbjudet, klängde själva på räckena eller satte sina barn på dem för att ta foton. Det dracks öl, vilket drivor av tomglas längs brokanten vittnade om. Polisen fick komma för att ”krascha” festen, de skrev böter och tog körkort på löpande band. Övervakningskamerorna är inte på plats ännu, men de kommer. Vägtullstationen finns dock redan, och överfarten kostar 160 MZN (ca 25 SEK) för en personbil enkel resa.

Så nu står den där, Afrikas längsta hängbro. Och inget snack om saken, den är ståtlig värre och någonting för Maputoborna att känna sig stolta över. Det kanske inte är läge att kraxa som en olyckskorp nu, men baksmällan lär komma. Bron har kostat 785 miljoner US$ som till största del har lånats från Kina, och det kommer växa till säkert det dubbla inklusive alla räntor. Lägg där till att brons underhåll beräknas kosta en miljon dollar om året, något som broavgifterna inte kommer räcka till. Med andra ord, det är ännu mer av landets framtida intäkter från gasfälten som har intecknats. Pengar som borde komma hela befolkningen till godo, inte bara det fåtal som har råd med bil.

Motivet till att bron överhuvudtaget byggdes (en idé som landets första president Samora Machel lanserade redan när han var i livet) är att främja kontakterna med Sydafrika, att turism och handel över gränsen ska ”boostas”. Det tråkiga är bara att rapporter visar att sydafrikanska turister inte bidrar nämnvärt till den lokala ekonomin eftersom de nästan är helt självförsörjande. De campar och tar med egen mat och öl. De tar med egna båtar och fyrhjulingar på en trailer istället för att hyra lokalt. Men den rapporten hade kanske undgått de som projekterade bron? För oss (dvs expats och den växande moçambikiska medelklassen som kan hålla sig med bil) är det bra iallafall, det tar bort kanske två timmar av restiden ner till badorten Ponta do Ouro vid den sydafrikanska gränsen. Och för all del, de många som bor på andra sidan vattnet, i Katembe, får betydligt lättare att ta sig in till Maputo när bussarna över bron väl kommer igång. Då slipper de förlita sig på de fallfärdiga båtarna.

Leo är just idag på en utflykt med klassen till en ”vänskola” i den lilla staden Bela Vista en bit söderut, så han blir den första i familjen som får åka på bron. Lite avundsjuk är jag allt. Vi får se till att snart få en anledning att åka över hela familjen – vilket kommer i och med farmor och farfars länge emotsedda ankomst på söndag.