En bro in i framtiden

Något håller på att hända i Maputo. Något som inte bara kommer att förändra stadens silhuett för evigt, utan säkert också dess själ. Om det blir till det bättre, som de flesta tycks tro, återstår att se. Från stora delar av Maputos innerstad har man under ett drygt års tid kunnat se dem växa fram. De höga tornen som bär upp brospannet på hängbron som ska förbinda city med distriktet Katembe, på andra sidan bukten. Katembe räknas  förvisso som en del av stor-Maputo, men är som en annan värld. Att ta båten över dit är som att komma ut i en liten by på landsbygden. Gropiga jordvägar, butiker och barer i plåtskjul, hönor som flaxar omkring. Fattigt är det också. Många av gatubarnen som tigger längs Maputos större avenyer kommer därifrån. Men så finns ju stranden på Katembe också – ett populärt utflyktsmål på helgerna. Flera av er som läser detta har ju varit med oss dit, och ätit grillade räkor och sköljt ner dem med kall 2M-öl, på strandrestaurangen O Farol.

Bron ja. Själva huvudspannet mäter 680 meter, men inklusive alla påfarter blir den drygt tre kilometer lång , och den löper 60 meter över vattenytan. Det blir naturligtvis den längsta bron i landet, och Afrikas längsta hängbro överhuvudtaget.  Meningen var att den skulle stå färdig i slutet av 2017, men projektet är som så ofta försenat. Bron i sig är förvisso klar, men inte påfartsramperna. Påfarterna på Maputosidan byggs genom ett område, Nwankakana, som under åren vuxit upp till en stor informell marknadsplats – som i grund och botten är illegal eftersom försäljarna mer eller mindre ockuperat stadens mark där. Dessa har vägrat flytta på sig trots att brokonsortiet byggt en ny fräsch marknad där de anvisats platser. De ville ha ekonomisk kompensation också. Jag antar att man enkelt hade kunnat lösa situationen genom att köra bort de som protesterat med militärens eller specialpolisens hjälp. Men nu valde man, lite förvånande faktiskt, att förhandla i stället – gissningsvis för att undvika badwill runt broprojektet. Till slut blev det en kompromiss som kanske ingen var nöjd med, men ändå accepterade. Att betala ut ekonomiska ersättningar som man inte räknat med, plus att bygget försenats flera månader, har naturligtvis fördyrat ett redan megadyrt projekt för Maputo South Development Company, det statliga bolag som är projektets huvudman. Ett bolag skapat enbart för att planera och utföra infrastrukturprojekt i och omkring Maputo. När bron ska invigas vet ingen säkert, men så vitt jag läst siktar man på Självständighetsdagen, 25:e juni.

Exakt vad kostnaden ska landa på vet jag inte riktigt. Det pratas om i storleksordningen närmare 750 miljoner US$ som till cirka 90% finansieras genom ett utvecklingslån från… Kina, förstås. Kina som har så många fingrar med i spelet när det gäller infrastrukturprojekt i hela södra Afrika. Huvudentreprenör för bygget är det kinesiska statliga bolaget China Road and Bridge Corporation som är aktivt inom framför allt bro- och vägkonstruktion i Afrika.

[[ Inom parentes kan jag nämna att Sveriges Radio nyligen sänt en reportageserie kallad #kinaspengar, där ett av inslagen handlar just om Kinas inblandning i Moçambique, och då bl.a. om brobygget. Det är gjort av vår kompis Samuel, som är SR’s nya Afrikakorrespondent och baserad i Maputo sen i somras.]]

Det är i alla händelser en faslig massa pengar för en bro som, enligt kritiker, hade kunnat byggas mycket billigare. Med en enklare bro hade samma medel även kunnat räcka exempelvis till att förbättra vägarna i mer avsides belägna landsändar, där inte ens huvudvägarna i dagsläget är asfalterade. Vägar som förvandlas till lervälling när det regnar så här års, och därmed försvårar transporter och handel. Men man ska kanske inte underskatta symbolvärdet av en ståtlig hängbro, även om landet egentligen inte har råd med det. Det är väl lite samma sak som med byggnader som Burj Khalifa i Dubai eller varför inte Globen i Stockholm på sin tid: de signalerar progressivitet och dynamik, vilket är ovärderligt om man ska attrahera investerare. Ytterligare en del i Maputos broprojekt är att renovera vägarna söderut, de tolv milen ner mot badorten Ponta do Ouro och Kosi Bay – gränsövergången till Sydafrika. ”Vägar” som fram tills nu varit legendariskt usla, men även populära bland 4×4-entusiaster. Det kommer garanterat öka inflödet av sydafrikanska turister från det hållet (eller ”förstöra Ponta do Ouro”, som det-var-bättre-förr-puritanerna redan hävdar), och även underlätta handel av varor nerifrån Durbanhållet, som i dagsläget transporteras en omväg över Swaziland. Många timmar kommer iallafall sparas mellan Durban och Maputo, och kanske kan det i slutändan leda till lägre hyllpriser på en del av alla de varor som importeras från Sydafrika. Vi kanske t.o.m. kommer hinna märka någon skillnad innan vår tid här nere är slut? Vi får se.

Men tillbaks till sömniga, lantliga Katembe. Om det nu ska byggas en flashig bro dit, så måste ju denna plats moderniseras också. Det finns omfattande regionala utvecklings-planer för Katembe. Här ska det minsann urbaniseras på allvar nu, för att avlasta själva Maputos begynnande överbefolkning. Det finns en ”masterplan” för Katembe som har jämförts i omfattning med när Brasilia planlades och byggdes. På ett område på över 10 000 hektar ska det anläggas moderna bostäder, kommersiella byggnader, turistanläggningar, industriområden och ett och annat grönområde också. Myndigheter och kanske till och med ministerier ska flyttas dit. På trettio års sikt är det tänkt att det ska bo 400 000 invånare där, inklusive ett China Town där kineserna får hållas i sin egen enklav. Men vilka är det man bygger för egentligen, förutom kineserna? Knappast de fattiga som redan bor där, vart de nu är tänkta att ta vägen? Och nya vägar och broar vänder sig ju till de som har bil, vilket fortfarande är en ouppnåelig dröm för de allra flesta i landet. Det är knappast tal om en inkluderande utveckling. Sen glunkas det också om att höjdare från Frelimo-partiet, som känt till planerna för Katembe innan det blivit offentligt, lagt beslag på mark där billigt, för att sen se det öka mångfalt i värde. Vet inte sanningshalten i det, men som man säger… ingen rök utan eld.

För oss återstår att se om vi kan fortsätta äta våra räkor och dricka vår 2M på O Farol utan att boka bord i förväg. Framtiden får utvisa, men risken är stor för att det inte kommer att gå…