Jakten på Malangatana

Så har mamma och pappa nyss återvänt till Sverige efter två veckors vistelse här hos oss. Deras tredje besök i ordningen – ganska imponerande av två förvisso oförskämt pigga grå pantrar, men ändå med diverse krämpor som åldern för med sig. Inte blev det lättare när en matförgiftning däckade bägge två efter några dagar, något som krävde inläggning på en klinik med dropp för att få rätsida på uttorkningen. Men efter den pärsen flöt dagarna på med safari i Kruger-parken och dagsutflykt till stranden i Macaneta. Dessa utfärder blandades med promenader till marknader och caféer i vårt grannskap och lata eftermiddagar i våra trädgårdsstolar. Lite kultur måste ju ingå i mixen av upplevelser också, så jag hade planerat in ett besök till Malangatanas hem, som numera fungerar som museum.

Manguiza Malangatana pratar om sin fars konst

Malangatana Valente Ngwenya (1936-2011) är omnämnd här och där på bloggen. Han räknas som landets främste konstnär, och hans konst var extremt betydelsefull för framväxandet av det fria Moçambiques nationella identitet. Han designade exempelvis affischer för FRELIMO-partiet och fick höga befattningar inom olika kulturella institutioner. Han kom från fattiga förhållanden på landsbygden strax norr om Maputo, vallade boskap, fick viss skolgång i en schweizisk missionsskola, men flyttade som tolvåring till Maputo där han under femtiotalet hankade sig fram som hemhjälp och som bollkalle på den förnäma tennisklubben. Där tog inflytelserika personer som arkitekten Pancho Guedes och museidirektören Augusto Cabral honom under sina vingars skugga och hjälpte honom på traven med tecknandet. Malangatana blev sedermera också medlem i konstnärskooperativet Núcleo de Arte som fortfarande existerar i denna dag. Innan självständigheten hann han även sitta fängslad 18 månader för sitt samröre med FRELIMO.  Från åttiotalet och framåt blev han allt mer erkänd och kom att delta i utställningar över hela världen, och besökte även Sverige flera gånger. Ja det skulle gå att skriva mycket om hans liv, men jag nöjer mig med det här.

Far och son. Obs ej självporträtt, det är målat av någon annan

1973 byggdes hans hus i ett brokigt område nära Maputos flygplats, där stora villor blandas med ruckel och skjul längs gropiga jordvägar. Hans efterlevande familj bor fortfarande kvar i en flygel av huset, medan de delar som Malangatana använde som ateljé och bibliotek/arkiv är öppna för allmänheten. Fast det är en sanning med modifikation. I motsats till den andre store konstnären i Moçambique, skulptören Alberto Chissano, vars hem också är ett museum dit man kan åka när som helst, så kan Malangatanas hus bara besökas enligt överenskommelse. Och att få kontakt med dem visade sig inte vara det enklaste. Jag hade hört att det kunde arrangeras via galleriet Kulungwana. Men nej, de kunde inte hjälpa till utan hänvisade till ett annat galleri, Tilândia (där de förresten har ett par mindre Malangatana-tavlor till salu för US$ 8,000 styck). Fast där var det samma sak, de kunde inte heller styra upp det, och jag blev på nytt skickad vidare. Denna gång till Turistbyrån som ligger i Tunduru Gardens, Maputos botaniska trädgård. Där chefar Jane Flood, en entusiastisk engelsk dam som bl.a. arrangerar kulturella stadsvandringar, och hon har tränat upp en stab av lokala killar som hjälper henne. En av dem, Jamal, tog sig an mitt ärende och lyckades efter många telefonsamtal till slut spika ett besök efter flera ändringar av datum och tidpunkt.

Dessa tavlor höll Malangatana på med vid sin död

Jag visste att vi skulle mötas av någon vid huset som skulle öppna för oss, och denne någon visade sig vara sonen Manguiza. Han blev vår ciceron under besöket, och guidade oss genom husets tre våningar sprängfyllda av både faderns och andras konstverk. Man kanske skulle kunna tro att en uppburen konstnär i en nyfödd marxist-leninistisk nation skulle ägna sig åt någon slags socialrealistiskt målande: hammare och skäror, traktorer, leende jordbruksarbetare, etc. Men som synes på bilderna här handlar det ofta om nästan infernaliska visioner av demoner, monster, plågade och förvridna människor. Symboler för krigets fasor. Inspirationen kom också från Ronga-folkets myter och berättelser; som ung var han en period assistent till en medicinman i hembyn och blev invigd i ett och annat beträffande helande, häxkraft och liknande. Först efter den slutliga freden 1992 lugnade han ner sig och motiven blev mer normala.

Den här tavlan målades under en vistelse i Sverige. Den avbildades sen på en gobeläng som donerades till UNESCO i New York.

Vad som gjorde ont att höra var hur bortglömd  Malangatana idag tycks ha blivit av FRELIMO-etablissemanget. Trots allt han gjorde för partiet och landet, och inte minst hans symbolvärde, får hans hem inget som helst kulturstöd. Enligt sonen har ingen av landets kulturministrar någonsin varit där. De snackar men gör inget, var hans cyniska kommentar. För det som inte genererar några pengar är helt ointressant för den nya tidens kleptokratiska politiker. Man blir alldeles kallsvettig av att tänka på vilka ofattbara värden som skulle kunna gå till spillo vid en brand, en översvämning eller ett inbrott i huset.

Nåväl, för oss var det ett oerhört intressant och givande besök, och ännu ett exempel på de skatter Maputo gömmer om man bara skrapar lite på ytan.

Malangatana målade inte bara. I huset fanns även annat som säkerhetsgaller, dörrar och kakelplattor som han hade gjort eller designat.
”Malangatana-gänget” – Maputo, Bairro Aeroporto, 28 november 2018

En reaktion på ”Jakten på Malangatana

  1. Härligt att det till slut gick att genomföra (grattis!) tråkigt bara att vissa inte kunde komma med när det väl blev av, mig själv inberäknad. Tack för all rapportering! /Nico

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s