Krigets gudmödrar

För att anknyta till föregående inlägg… för egen del uppstår det även på vardagar en hel del fri tid att på eget bevåg fylla med innehåll. Som den ”kulturknutte” jag betraktar mig själv som, har jag under åren snokat upp en hel del vattenhål där jag kan läska mig med det lokala konst- och kulturlivet. Nu har jag ju inte direkt några andra afrikanska storstäder att jämföra med, men min uppfattning är att Maputo ändå har ett relativt rikt kulturutbud med många olika scener och mötesplatser. Moderskeppet är Museu Nacional de Arte som inhyser en inte enorm men likväl gedigen samling konst från företrädesvis en äldre generation av moçambikiska konstnärer – de flesta inte i livet längre. Yngre konstnärer ställer ut framför allt på gallerierna Núcleo de Arte, Kulungwana och Fundação Fernando Leite Couto. Flera länder har sina egna kulturinstitut också: Tysklands Goethe-institut förstås, Portugal har sitt Instituto Camões, Centro Cultural Brasil Moçambique, och kanske det främsta av alla –  Centro Cultural Franco-Moçambicano. Alla arrangerar de utställningar och andra typer av event.

En hobby har blivit att samla på mig kataloger från alla utställningar jag varit på, en samling som inte är helt oansenlig numera. Dessutom köper jag gärna på mig monografier över de kändaste konstnärerna. De kommer vara ovärderliga för minnet, den dagen vi inte bor här längre.

Ett annat ställe som ibland fungerar som utställningslokal är Maputos fort. Där finns en permanent kollektion av objekt från landets historia, som gamla kanoner och statyer över prominenta portugiser som flyttades hit från platser ute på stan efter självständigheten. Där finns även kvarlevorna efter N’gungunhana (1850-1906) som var kung över Gaza-riket (Gaza är numera en provins just norr om Maputo) och en stark motståndare till kolonisationen. Efter att han tillfångatagits blev han deporterad till Azorerna där han dog i exil efter några år. Han är lite av en nationalhjälte numera. Men ibland hålls som sagt även tillfälliga utställningar på fortet. Just nu pågår fotodokumentationen  Madrinhas de Guerra, Krigets Gudmödrar, av Amilton Neves. Där porträtteras moçambikiska kvinnor som var med i en organisation som hette Movimento Nacional Feminino, som den portugisiska regeringen stod bakom. Den syftade till att ingjuta mod och kampvilja hos de portugisiska soldater som stred här. Kvinnorna skrev brev till soldaterna för att uppmuntra dem. I många fall planerades giftermål mellan kvinnorna och soldaterna. Vissa blev av, andra inte. En del soldater stupade, andra dök helt enkelt inte upp. Kvinnorna blev rikligt belönade för sina insatser, fick hus och materiellt välstånd.

Men sen då… efter att Portugal förlorat och landet fått sin självständighet? Då kom de här kvinnorna att betraktas som förrädare och blev utstötta och marginaliserade. Flera av dem lever fortfarande i Maputo i husen de blev tilldelade. En del har ändå klarat sig hyfsat, andra gick det riktigt illa för. Kvinnan på bilden längst upp hankade sig fram genom drogförsäljning och dog själv av en överdos strax efter att fotot togs. Känns storyn igen? Ja det är ju samma sak som med ”tyskerjenterne” i Norge och Danmark som hade förhållande med nazisoldater. Det här var absolut en av de mest intressanta utställningar jag har sett här, en riktig ögonöppnare för ett okänt kapitel i landets historia. Och även okänd för många av landets egna medborgare – det här talar man liksom inte om, det är tabubelagt.