Händelsefattiga helger

De helger när vi väljer att stanna kvar i Maputo märker vi att det blir allt svårare att fylla dagarna med vettigt innehåll. Speciellt barnen blir rastlösa och känner sig instängda. När vi var i Stockholm i somras gav det dem nästan en berusande frihetskänsla att för första gången åka tunnelbana på egen hand – något som de har förstått är vardagsmat för deras gamla klasskompisar. Något liknande här är ju inte möjligt, att spontant bara sticka iväg till någon kompis är inte att tänka på.  Alla aktiviteter och playdates måste styras upp i förväg och skjutsas till. Lördagarna flyter oftast på rätt bra ändå. Barnen har tennislektioner och ibland andra sportevenemang relaterade till skolan, vi åker till någon stormarknad och handlar, och på kvällen blir det inte sällan middag i sällskap med andra familjer. Men söndagarna går trögare och tristessen lurar runt hörnet. De få museerna av intresse har betats av, en dagsutflykt till stranden i Macaneta är förvisso alltid trevligt men lockar inte lika mycket längre.

Istället brukar det bli så att vi plockar fram våra cyklar för att hoja iväg till någon av stadens parker för att äta lunch. Söndagarna är den enda rimliga dagen för en sådan aktivitet, eftersom trafiken är gles då. Ibland siktar vi in oss på Sommerschield-parken (eller Jardim dos Cronistas som den egentligen heter) där vi kan äta god italiensk mat och vara ganska säkra på att träffa andra familjer som vi känner från skolan. Någon gång blir det Jardim dos Professores som ligger med vacker utsikt över Maputobukten, men matstället där, Café Acácias, slarvar bort sitt guldläge genom sin dåliga service. Allt oftare har vi hamnat i den lite undanskymda Jardim Dona Berta med sin restaurang Meia Tigela (”Halv skål”). Där känner man sig som förflyttad till Lissabon. Menyn är portugisisk, och nästan uteslutande klientelet likaså. Cigarettröken ligger tät, men det gör inte så mycket eftersom det är utomhus med prunkade växtlighet runtomkring.

Alldeles bredvid  vårt hus ligger ju FEIMA – hantverksparken där alla kringvandrande gatuförsäljare samlats ihop på ett och samma ställe. En väldigt trevlig park att sitta och äta i där det finns flera restauranger att välja på som serverar mycket god traditionell moçambikisk mat likväl som pasta och pizza. Fast FEIMA är ju alldeles för nära vårt hem för att kunna vara slutmålet för en cykelutflykt, men beroende på vart vi ska sneddar vi ibland genom den. När vi kommer hem efter en sådan här cykeltur brukar iallafall målet vara uppnått: att barnen ska kunna roa sig själva några timmar med någon av sina skärmar, alternativt ta tag i eventuella läxor som ska vara färdiga till måndagen.

Kommande helg blir det dock inte några sysselsättningsproblem av ovan beskrivna slag, då en utflykt väntar till Krugerparken med våra vänner i familjen Nosbach med två jämnåriga barn. Då ska Leo och jag testa på ”walking safari” för första gången, nu när han passerat den magiska trettonårsgränsen för att kunna delta. Det blir garanterat en pulshöjare…