Ja, det känns lite knepigt att sammanfatta alla intryck från vårt besök i Namibia. Ett otroligt häftigt, fascinerande och kontrastrikt land är det iallafall, och så annorlunda mot Moçambique trots att det ligger på nästan samma breddgrader. Namibia är extremt glest befolkat, tror densiteten ligger på tre personer per kvadratkm, så man får köra långa sträckor mellan samhällena. Precis som vi upplevde i Botswana året innan så är det mesta välordnat och effektivt. En kvarleva från perioden som tysk koloni. Minsta städer man kommer till har oftast ett par bra restauranger, bankomat och bensinmack. Trafikpoliserna gör honnör och önskar oss fortsatt trevlig resa vid kontrollplatserna. Allt sådant som man bara kan drömma om när man kommer ut i Moçambique utanför Maputo. En stor del av Namibia är täckt av böljande, bush-beväxt savann… inte särskilt spännande faktiskt. Men sen finns det andra dramatiska områden, bergiga med märkliga klippformationer, eller ren öken, eller den stora nationalparken Etosha uppe i norr.
Vi flög in till Windhoek, en smidig tvåtimmarsflygning från Johannesburg, där vi hämtade ut vår hyrbil. Första och sista natten av resan bodde vi på guesthouse på Olof Palme Street, vilket kändes fint. Sverige vid hans tid som statsminister stödde ju de flesta frihetsrörelser i södra Afrika, så även SWAPO i Namibia. Vi började med att köra norrut mot Etosha, med en övernattning på vägen dit för att inte få mer än 30-40 mil att köra per resdag. Vi bodde sen en natt i ett mindre privat reservat som heter Onguma, precis utanför Etosha, innan vi fortsatte med två nätter inne i själva nationalparken. Den domineras, och har fått sitt namn, av det som en gång varit en enorm sjö, som numera är uttorkad och täckt av en saltskorpa. Saltet, sanden och den skarpa solen skapar ett intensivt vitt ljus i Etosha, väldigt speciellt. Precis som i Krügerparken i Sydafrika kör man omkring själv på ett nät av mestadels välpreparerade grusvägar. Parkerna skiljer sig åt markant i sina respektive miljöer; Etosha är betydligt torrare, kargare, och inte alls så kuperat som Krüger. Vi såg väldigt mycket oryxantiloper, som vi inte sett tidigare. Otroligt smäckra djur med långa spetsiga horn. Sen mycket zebror, gnuer, springboks, red hartebeest, andra småantiloper jag inte vet namnet på, giraffer, förvånansvärt många schakaler, några noshörningar och lejon. Märkligt nog inga elefanter trots att det finns många där. Och dessvärre inga geparder heller trots att uppemot hälften av världens cheetah-population finns i Namibia. Lite Etosha-trivia är att gaten som vi lämnade nationalparken genom heter Andersson Gate, uppkallad efter den svenske upptäcktsresanden Charles John (Karl-Johan) Andersson. Och gaten vi åkte in i Etosha genom heter Von Lindequist Gate. Vem det var vet jag inte, men det låter onekligen svenskt också.
Efter Etosha styrde vi mot Atlantkusten, genom en region som kallas för Damaraland där bergen börjar dyka upp. Vi besökte ett ställe som kallas the petrified forest. Där kan man beskåda det som en gång för 280 miljoner år sedan varit trädstammar, men som sedan förstenats genom att träfibrerna under trycket av först inlandsis och sedan hav gradvis ersatts av mineraler som järn, mangan och fältspat. Intressant nog kunde man fortfarande se årsringarna på en del av stenarna. Träden växte dock inte här utan norröver i Kongo och spolades till denna plats när området var täckt av hav. Vi bodde den här natten på ett väldigt speciellt ställe, Twyfelfontein Country Lodge, långt från civilisationen, mitt bland vackra klippor och bergsformationer. Twyfelfontein är också ett världsarv eftersom det är en plats där det finns tusentals bevarade klippmålningar och hällristningar. Vi gick en guidad tur för att beskåda en bråkdel av dem. De var gjorda av bushmänniskor för 2000-6000 år sen, ofta i rent undervisande syfte. Det var mycket avbildningar av djur och deras avtryck, för att föra kunskapen om hur detta såg ut vidare till nästa generation. Sen hade de ristat in enklare kartor också, som visade var exempelvis källor och vattenhål fanns. Helt nödvändig information för att överleva för dessa jägar- och samlarfolk.
Efter det kom vi till staden Swakopmund vid Atlantkusten. Där var det märkbart svalare, endast runt 20 grader istället för 30-35 som det annars var mest hela tiden. På vägen dit gjorde vi en liten omväg för att stanna vid sälkolonin i Cape Cross, ett otroligt spektakel med oöverskådliga mängder av grymtande och stinkande sälar. Nu hade honorna dessutom nyligen fått barn, så det fanns massor av små svarta kutar med gulliga vattniga ögon. I Swakopmund testade vi sandboarding i några höga sanddyner just utanför staden. Vi låg på mage på masonitskivor och åkte. De mer erfarna hade riktiga brädor, som snowboards. Trots att sanden bromsar mer än om man åker kälke på snö så kom man ändå upp i hastigheter kring 55-60 km/h. Annars under ett par dagar i Swakopmund laddade vi mest batterierna med att äta och dricka gott på olika restauranger och caféer innan vi gav oss ut i öknen på riktigt.
Vi ställde in GPS’en på det lilla samhället Sesriem, som är porten till det berömda området Sossusvlei (i sin tur en del av nationalparken Namib-Naukluft – världens äldsta och torraste öken) som är känt för sina höga och orange/röda sanddyner, en effekt av den höga koncentrationen av järnoxid i sanden. Här finns världens högsta sanddyner. Några mäter en bra bit över 300 meter. När vi åkte in i Sossusvlei i gryningen, för att kunna klättra innan den värsta hettan slår till, började vi med att ”bestiga” den s.k. Dune 45, namngiven så för att den ligger 45 km från gaten i Sesriem. Den är förvisso bara runt 150 meter hög men det räcker till, utsikten var anslående ändå. Sedan åkte vi vidare till Dead Vlei, en av de mest fotograferade platserna i Namibia. En gång i tiden var det där ett slags kärr, men efter klimatförändringar torkade området ut och träden som växte där dog för 600-700 år sedan. Eftersom det är så torrt ruttnar de inte, utan de står alltjämt kvar, svartbrända av solen, som spöklika silhuetter mot de omgivande dynerna. En sannerligen magisk plats. Medan vi var där kom det ett tyskt brudpar för att göra sin fotografering där i full bröllopsmundering (såg svettigt ut), vilket kändes lite originellt. Måste även nämna hotellet vi bodde på utanför Sesriem, Le Mirage, byggd som en gammal arabisk borg mitt ute i ingenstans. Det kunde ha varit riktigt kitschigt, men var definitivt ett av de läckraste ställen vi bott på med stora fina rum och en prunkade oas-liknande innergård med bassäng och spa-avdelning. Strax utanför vår balkong hade hotellet anlagt ett vattenhål dit vi kunde se djuren komma för att släcka törsten.
Därifrån återstod bara att åka tillbaks till Windhoek, men även den sista rutten tog oss genom vackra, vilda, bergiga pass där zebror, oryx- och kuduantiloper, strutsar, vårtsvin och apor rörde sig helt fritt.
Så här avslutningsvis vill jag lägga ett gott ord för de fina människorna på den namibiska resebyrån The Cardboard Box Travel Shop, om någon funderar på att göra en liknande tripp. De hade bokat nästan allt åt oss: hyrbil, hotell, sandboarding, och t.o.m. restaurangbord på en del ställen eftersom det är högsäsong. Ja jag vet att det egentligen är halva nöjet att planera resan själv, men ibland känns det bättre att leja iväg det till några som kan landet på sina fem fingrar. Speciellt om man inte har några större förkunskaper själv om landet i fråga. Allt klaffade perfekt och vi slapp vår största farhåga, att få punktering på någon avlägsen grusväg (tydligen får ungefär 30% av landets besökare punka, och vi såg flera som hade råkat ut för det)…
Här kommer då lite bilder. Ni som följer Karin på Facebook har redan sett några av dem… vi lånar friskt av varandra nämligen. Klicka på något foto för att starta ett bildspel.
Örby - Maputo - Lusaka 