När rocken kom till Zambia

På sextiotalet hade Zambia vind i seglen. Landet hade fått sin självständighet, pengarna strömmade in från koppargruvorna i norr, Victoriafallen och nationalparkerna drog turister. Framtidsoptimismen tog sig olika uttryck. Ett exempel var det zambiska rymdprogrammet som jag skrev om för ett tag sen. Ett annat var den blomstrande rockscenen som hade få, om ens några, motsvarigheter i Afrika. Som en del av det brittiska samväldet hade landet inte blivit förskonat från ”the British invasion”, alltså band som Beatles, Kinks och Hollies. Lokala musiker lyssnade och influerades. Vissa föredrog tyngre, mer psykedeliska tongångar som Jimi Hendrix, Led Zeppelin och Cream (med Eric Clapton). Lägg till lite funk a la James Brown i mixen, krydda med zambisk musik från bushen, och en ny genre var född: Zamrock. Sjuttiotalets första hälft var glansperioden. De största banden som WITCH (We Intend To Create Havoc – på bilden längst upp), Musi O Tunya och Amanaz turnerade runt landet och spelade inför storpublik, det startades skivbolag och vinylpresserier… kort sagt, en musikindustri växte fram. Läget försämrades inte direkt av att det utgick påbud från högsta ort att 95% av musiken som spelades på radio skulle vara inhemsk.

Musi O Tunya rockar loss

Under decenniet som följde på självständigheten -64 flög zamrocken, men sen började problemen hopa sig. När världsmarknadspriserna på koppar föll gick landet in i en svår ekonomisk kris. Det blev oroligt i delar av landet varpå president Kaunda 1972 övergav det demokratiska systemet och Zambia förvandlades till en auktoritär enpartistat. På kvällar och nätter rådde utegångsförbud. Landet led också svårt av att man stödde befrielsekrigen i grannländerna Angola, Moçambique och Zimbabwe, och dessutom ANC’s kamp i Sydafrika. Som tack för detta bombades zambisk infrastruktur som exempelvis elkraftverk. Följden blev att zamrock-banden bara kunde spela dagtid på grund av utegångsförbuden, inte kunde räkna med att ha el till sina instrument, och allt detta inför en publik som inte längre hade råd att köpa deras skivor. När vi börjar komma in i åttiotalet härjade dessutom AIDS-epidemin svårt i Zambia. Den hedonistiska livsstil som banden hängav sig åt skördade sina offer. I WITCH fanns exempelvis bara sångaren Emanuel ”Jagari” Chanda kvar i livet på nittiotalet, och då hade han sen länge övergivit musiken för att jobba i gruvindustrin. Zamrock som fenomen var i princip utdött.

Kalle, Theodor och Frans köper Zamrock av Duncan (i kostym)

Jag kanske kan betraktas som en musiknörd ”light”, men jag är verkligen ingenting jämfört med de musiknördar ”deluxe” och vinyl-junkies som alltid ligger i yttersta framkant för att snoka rätt på nästa bortglömda artist eller genre som kan återuppväckas från de döda och skapa en ny het trend i branschen. Detta är nämligen vad som har skett med Zamrock. Det började på tvåtusentalet skrivas om zambisk rock på musikbloggar, skivbolag i Tyskland och USA hängde på och började släppa nypressar av musiken och det skrevs artiklar i hippa musiktidningar. Det har gjorts en filmdokumentär om bandet WITCH som visades på Lusakas filmfestival för inte så länge sen, som jag tyvärr missade. Hypen är med andra ord i full gång nu! De få överlevarna, som ovan nämnda ”Jagari” Chanda (smeknamnet kommer från hans dyrkan av Mick Jagger) och Rikki Ililonga från Musi O Tunya, har fått turnera i Europa och USA på ålderns höst. Känns fenomenet igen? Ja, man behöver väl inte fundera längre än till det hastigt uppblossade intresset för Sixto ”Sugarman” Rodriguez. Jag kommer även att tänka på bluesgitarristen Boubacar Traoré – superstjärna i Mali på sextiotalet, sedan bortglömd och befarad död när han i själva verket flög under radarn och jobbade på byggen i Frankrike, innan han gjorde en triumfartad återkomst.

Vinylfynd på Time Machine. Duncan (fritidsklädd) i mitten.

Jag måste ju erkänna att själv kände jag inte ens till Zamrock förrän alldeles nyligen. Vår kompis Frans hade en besökare från Sverige, Kalle, som var desto mer insatt i genren. Han hade tagit kontakt med en lokal kille vid namn Duncan, en före detta rappare och artistmanager som numera driver Lusakas enda vinylbutik, Time Machine, på sin fritid. För att försörja sig 9-till-5-jobbar han på en pensionsfond. Kalle hade stämt möte med honom några av oss hängde med. Vi träffade honom på en mörk innergård på hans arbetsplats, där han och hans kompanjon drog fram en ryggsäck fylld med ”varorna”… alltså Zamrock-vinyler. I och med den rådande hypen går sådana plattor i bra skick för hundratals dollar på nätet. Den bunt med skivor de hade med sig var emellertid inte i bra skick. Tvärtom, det var trasiga omslag och repiga skivor i parti och minut, ändå var utgångspriset motsvarande ungefär tusen kronor. Kalle och Frans prutade ner varsin platta till ungefär hälften av det, men jag gick tomhänt därifrån.

På Time Machine

Men vi kände oss inte klara i och med detta möte. Theodor bokade in ett besök med Duncan i hans affär, som i själva verket är vardagsrummet i hans hus, beläget en bit utanför centrala Lusaka. Så vi var där ett litet gäng i söndags och bläddrade i hans vinylbackar och snackade musik, medan hans fru Rose satt och tittade på TV strax bredvid. Nu hade han inga Zamrock-plattor hemma just då, men det blev ett par andra stödköp för min del… kongolesisk Kwassa Kwassa och nigeriansk High Life. Nu har jag ju för tillfället inte ens en grammofon att lyssna på, men omslagen gör sig bra på hyllan i alla fall. Den enda svenska plattan han hade i sortimentet, med Dr Alban, fick han dock behålla.

Ja, så lyder storyn om Zamrock. Den som är intresserad kan hitta rätt mycket på Spotify och Youtube. Nu ska det ju sägas att rent objektivt är en hel del av musiken rätt tafflig och amatörmässig, framför allt under de tidiga åren då det mer handlade om att imitera de engelska förebilderna. Men gradvis utvecklades musiken och blev mer komplex, och än viktigare är kanske berättelserna som texterna förmedlade – om vanliga zambiers tuffa livsvillkor. Där finns nerven och äktheten – autenticiteten, som det så fint heter numera – vilket väl är det som mer än något annat kittlar konnässörernas intresse.

Patrik, Theodor och Jonas utanför Time Machine

 

3 reaktioner på ”När rocken kom till Zambia

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s