Capulana, universaltyget

Capulana, de färgglada tygstycken som traditionellt bärs av kvinnorna i Moçambique, har jag nämnt många gånger tidigare på bloggen,  fast ändå aldrig riktigt gått på djupet med. Liknande tyger finns över hela Afrika, söder om Sahara åtminstone, med vissa regionala skillnader i kvalitet och mönster. I många länder kallas de för kitenge/chitenge, och på Swahili heter det kanga. I Sydafrika och Lesotho går tygerna under namnet shweshwe. Sen är det ju fel att säga att det bara är kvinnor som bär capulanor eller motsvarande tyger, för även bland män är det populärt med skjortor eller tröjor tillverkade av capulanor. Inte minst bland expats som mig själv, som genom att bära capulana-skjortor lite fåfängt vill försöka visa sin samhörighet med den lokala kulturen – sen är det ju upp till omgivningen att bedöma hur väl det lyckas. Det kanske bara är patetiskt, vad vet jag? I alla händelser har det vuxit till en ganska stor industri, för numera hittar du alla möjliga prylar sydda av capulanor: kuddar, necessärer, pennskrin, mobilfodral, lampskärmar, bordstabletter, förkläden, bagar, ryggsäckar, mm mm.

Det finns massor av duktiga lokala sömmerskor, problemet är bara att de ofta inte vet hur de ska nå ut med sina produkter. Så explosionen av capulana-produkter bottnar till viss del i fruktbara samarbeten mellan dessa och västerlänningar med ett större mått av marknadstänk (Facebook, basarer, etc). Till exempel sömmerskorna som jag syr upp mina skjortor hos, dövkooperativet Mãos que Falam, som får ut sina produkter mycket tack vare stödet från lärarna på den Skandinaviska skolan i Maputo. Ett annat exempel är Lanas, där några expat-kvinnor teamat upp med lokala skräddare och sömmerskor och säljer deras grejer via en garageshop ett par kvarter från där vi bor. Vi har förresten rätt många kuddar, puffar och små praktiska korgar från Lanas hemma hos oss numera.

Men… här kommer bomben: dessa tyger som är så intimt förknippade med afrikansk kultur och vardagsliv, är i själv verket inte afrikanska alls. Deras historia går tillbaks till 1800-talets Indonesien, på den tiden en holländsk koloni. Där hade man en lång tradition av att tillverka tyger med handgjorda batiktryck, vilket var en dryg process. Via holländska handelsmän kom dessa tyger tillbaka till Europa, där ägare av textilfabriker började tillverka imitationer i industriell skala. Dessa billigare kopior gjordes med s.k. vaxtryck och planen var att pracka på dem på lokalbefolkningen i Indonesien. Det gick dock inget bra, utan de fortsatte föredra batiktygerna med deras högre kvalitet. Däremot gjorde dessa tyger succé i hamnarna längs den afrikanska kusten, där de europiska fartygen passerade på sina rutter till Ostasien. Afrikanerna bländades av de vackra färgerna och mönstren, och tygerna var så mycket enklare att klä sig i än de gamla djurhudarna. Mot slutet av 1800-talet hade de blivit högsta mode och fabriker från framför allt Holland, England, Skottland och Frankrike exporterade tonvis med tyger till Afrika.

Och på samma sätt fortsätter importen än idag. På många av tygerna i Maputos capulana-butiker står det ”Dutch wax print”. Nu för tiden översvämmas marknaden även av massproducerade kinesiska pirattyger av lägre kvalitet, med tryck bara på ena sidan. Kanske bryr sig inte så många i dagens globaliserade värld varifrån tygerna egentligen kommer, men det vore ju kul om de som blev rika på tillverkningen inte enbart fanns i Europa eller Kina. Det finns förvisso fabriker även i Afrika, t.ex. i Ghana produceras det mycket högkvalitativa tyger, men bakom dessa tillverkare, högst upp i näringskedjan, finns ägarskap i form av brittiska och holländska koncerner. Jag känner bara till ett fabrikat som mig veterligen är genuint moçambikiskt, Karingana Wa Karingana, vars capulanor enligt uppgift snart ska börjas säljas i Maputos butiker. Det blir något att hålla ögonen på! Karingana Wa Karingana var för övrigt namnet på en av de tidigaste böckerna av nationalpoeten José Craveirinha, och han hade i sin tur tagit frasen från det lokala ronga-språket där det betyder något i stil med ”Det var en gång…” som man inleder berättelser med.

Men även om capulanans rötter ursprungligen sträcker sig till andra världsdelar är den idag så nära förbunden med moçambikiernas identitet. Den står som en symbol för kampen mot kolonialism. Den ger värme när det är kallt, den skyddar mot den stekande solen. Den kan man bära sina ägodelar i. Den förbinder bebisen med modern när hon knyter fast den lille med en capulana på ryggen, där den följer med i hennes dagliga göromål, på fälten, i hemmet (det sägs till och med att det barn som inte ”vaggats” i en capulana på mammans rygg kommer det inte att gå bra för i livet). Med en capulana svept omkring sig är en kvinna alltid presentabel; det är det självklara plagget vid traditionella ceremonier som dop, bröllop och begravningar då det skulle anses opassande att blotta sina knän.

Mia Couto, landets mest kände författare, har skrivit: ”Capulanas may originate from abroad, but the way that we tie them is Mozambican, as is the way that this piece of fabric has come to talk to us”. Men varifrån kommer då namnet capulana egentligen? Ja det vet man inte riktigt. En teori är att det kommer av Ka Polana, som betyder ungefär ”hövding Polanas plats”. Polana är numera ett område i centrala Maputo, händelsevis där vi råkar bo. Jag vill iallafall gärna tro att det ligger till på det sättet.