Ilha de Moçambique – det gamla hjärtat

Utanför kusten, långt uppe i norra delen av landet, ligger den lilla ön/samhället Ilha de Moçambique där ungefär 14,000 invånare tränger ihop sig. Ursprungligen en arabisk hamn och handelsutpost, men sedan Vasco da Gama 1498 besökte ön på sin väg till Indien möttes och stöttes portugisiska, arabiska och indiska intressen där. Liksom Zanzibar var ön ett centrum för handel, inte minst med slavar som togs dit ända från Zimbabwe och Malawi. Den arabiske sultanen på ön hette Ali Musa Mbiki, vilket föranledde portugiserna att ge den namnet Moçambique som ju så småningom blev namnet på hela nationen. Ön blev med tiden huvudstad i Portugisiska Östafrika, men efter att Suezkanalen öppnade tappade den i betydelse och Lourenço Marques (numera Maputo) blev 1898 huvudstad istället. Numera är ön utnämnd till världsarv av Unesco och folk livnär sig mestadels på turism och fiske.

Till denna historiska plats, utan motstycke i landet, förlade vi vår första semestervecka under sommarlovet. Detta innebar först två timmars inrikesflyg till Nampula, och därifrån 2,5 timmars biltransfer till ön via den drygt tre km långa bro som förbinder den med fastlandet. Bron är ett kapitel för sig… byggd med norskt bistånd en gång i tiden så är den enfilig, med fickor med jämna mellanrum där det går att mötas. Just på söndagar som när vi kom dit är det extra mycket fordon i rörelse med folk som ska till kyrkan och marknaden och liknande, och då kan det köra ihop sig. En bit ut på bron hade det korkat igen, och det tog en del backande och trixande innan vi kom fram.

Det första vi gjorde vid framkosten var dock att sätta oss i en båt, en motoriserad dhow, för vidare transport till det hotell, Coral Lodge, där vi skulle spendera de första tre nätterna. Hotellet låg förvisso på fastlandet, men båt var ändå bästa alternativet att ta sig dit eftersom det tydligen var en lång omväg på dåliga vägar att köra dit.

Jag kan lugnt säga att det var det bästa ställe vi bott på i Moçambique, och vi var helt ensamma förutom ett italienskt smekmånadspar. Vår bungalow var inte överdrivet lyxig men så otroligt smakfullt inrett med känsla för detaljer. Vi slappade i solen, snorklade bland fina fiskar och paddlade lite kajak. Och åt gott! Maten var av yppersta klass, helt otroligt god. Mycket från havet förstås… fisk, jätteräkor, hummer, bläckfisk.

 

 

 

 

 

 

Därefter återvände vi till Ilha de Moçambique för tre nätter på ön. Den är som sagt ett världsarv, där vackra restaurerade kolonialbyggnader står sida vid sida med fallfärdiga ruckel. Majoriteten av befolkningen bor på öns gyttriga södra hälft, ”Macuti town”, som fått sitt namn av de palmblad (macuti) som traditionellt täcker taken på de enkla husen. Norra delen av ön kallas Stone town, och där är det förstås mest stenbebyggelse och det är mest där man rör sig som besökare.

 

 

 

 

 

 

 

 

Vi ägnade åtskilligt av tiden på ön åt att bara flanera omkring på gator och gränder och känna historiens vingslag. Som klyschan säger, tiden hade stått still. Ena dagen hade vi en guide, Genito, som kunnigt berättade om öns förflutna och de byggnader vi passerade. Av särskilt intresse är speciellt det bastanta fort som portugiserna lät uppföra. Holländarna gjorde idoga försök att erövra ön i början av 1600-talet, men lyckades aldrig inta fortet. Ytterligare en intressant byggnad är det pampiga sjukhuset, som efter uppförandet 1877 var ansett som ett av de bästa i hela Afrika och folk kom långväga ifrån för att bli behandlade där. Bakom de förfallna fasaderna pågår verksamheten än idag, och planer på restaurering har funnits länge… dock saknas finansiering.

En bidragande anledning till att vi valde att resa till Ilha de Moçambique just vid detta tillfället var ett jubileum på en av öns bästa restauranger, Ancora d’Ouro, som sedan tio år drivs av Karins väninna Eva Sandberg. De kom tillsammans till Moçambique år 2000, utsända av Afrikagrupperna, men medan Karin återvände till Sverige efter två år så har Eva hela tiden stannat i landet. Och på självaste Midsommarafton var det exakt tio år sedan Eva tog över restaurangen vilket firades med en stillsam middag bland nära vänner. Förutom oss och Eva representerades Sverige även av Micke Andersson, en excentrisk fd IT-entreprenör som investerade i skog och sågverk runt Nampula och har ett hus på ön. En kul och intressant bekantskap!

Precis som i Moçambique i stort pågår livet i stor utsträckning utomhus: på gator och bakgårdar och marknader och parker… det blir bara så mycket mer påtagligt bland öns trånga gator och gränder jämfört med Maputos breda avenyer. Barnen springer omkring och leker och de mest försigkomna försöker tigga till sig en liten slant, männen sitter och spelar brädspel, medan damerna sköter försäljning från små stånd eller direkt på gatan.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

På bilden ovan till höger står vår guide Genitos mormor som hade ett frukt- och grönsaksstånd på marknaden. En riktigt tuff gammal matrona som inte tvekade att säga sin mening. Vi mötte henne flera gånger, och vid just det här tillfället hade hon anlagt en ‘mussiro’: en ansiktsmask av ett slags puder som framställs av roten till N’tunkuti-trädet som bara växer i denna regionen. Mussiro brukas traditionellt av kvinnor tillhörande Makua-folket som är i majoritet i norra Moçambique, både för att det anses vackert och av medicinska skäl… det ger exempelvis en slät hy.

Nu när jag skriver det här är vi redan komna till Stockholm för en månads fortsatt sommarlov. Under den perioden tar bloggen paus så vi fortsätter Moçambique-rapporterandet någon gång i augusti. Hoppas ni hänger med då…!