Roadtrip norrut

Förra veckan hade vi vårt höstlov. Lite väl tidigt kändes det som, men vi ville förstås utnyttja det till att se ytterligare lite mer av det här fascinerande landet. Vårt mål den här gången var Vilanculos, en kuststad ungefär 75 mil norr om Maputo. Karin och jag var där redan 2001, första gången hon arbetade i Mocambique. Då åkte vi buss dit på en dag, från tidiga morgonen till sena kvällen, vilket var kvalificerat självplågeri. Någon sådan maratonetapp ville vi inte göra om, utan vi delade både uppresan och återresan på två dagar.

Till Vilanculos är ungefär så långt som det går att köra obehindrat vid denna tidpunkt. Ytterligare en bit norrut måste man färdas i militärkonvoj eftersom det fortfarande pågår en väpnad konflikt i denna del av landet. De förhandlingar med internationella medlare som hållit på ett bra tag vid det här laget har ännu inte hittat någon lösning på det politiska dödläget, så gerillagrupper från oppositionen Renamo fortsätter utföra bakhåll längs vissa sträckor av landets huvudväg EN1.

En intressant sak med att köra norrut är att se hur vegetationen förändras. Efter ca 30 mil når man provinsen Inhambane där palmskogarna börjar breda ut sig. Efter ytterligare ca 20 mil passerar man Stenbockens vändkrets (Tropic of Capricorn) och däromkring börjar det mytomspunna baobab-trädet dyka upp. De står alltid för sig själva, enstaka exemplar eller i små grupper, och där de står finns nästan alltid ett samhälle också. Enligt sägnen var baobaben ett så stolt träd att gudarna vredgades, drog upp det med rötterna och kastade tillbaks det uppochner, alltså med rötterna i vädret. Och så fick det sitt karakteristiska utseende.

På uppresan stannade vi två nätter i Zavora. Det var där vi spenderade nyåret med familjen Österberg när de var på besök. Vårt boende den gången var vi inte helt nöjda med, så nu tog vi in på ett annat ställe, Doxa Beach Hotel, som ligger vackert beläget högt upp på sanddyner med fantastisk utsikt. Med det upphöjda läget var det i och för sig också hårt utsatt av vind, så det blåste rejält. Men vi hade det skönt i våra solstolar vid poolkanten med varsin bok, och vi hade hotellet nästan helt för oss själva.

Väl framme i Vilanculos bodde vi först tre nätter på Palmeiras Lodge, en trevlig, ganska enkel lodge mitt i stan. Tyvärr var stranden just där inte särskilt trevlig, utan rent av ganska skräpig, så vi fick röra oss en bit därifrån för att komma till bättre strandremsor. Vilancolus är också porten till den berömda Bazaruto-arkipelagen, en grupp öar i havet strax utanför staden. Det är där de allra bästa stränderna finns, liksom fantastiska snorklingsmöjligheter. Förra gången Karin och jag var där gjorde vi en dhow-utfärd till en av öarna, Magaruque. Nu hade vi bestämt att vi skulle till en av de andra öarna, Ilha de Santa Carolina (också kallad Paradise Island – smaka på det namnet!). Men ack nej, vinden fortsatte att spela oss spratt. Den dagen blåste det för mycket och var för vågigt, så det blev dessvärre inställt.

Av en lustig slump var två av Karins Sida-kollegor från Maputo på tjänsteresa i Vilanculos samtidigt som vi var där. Det var dels nye biståndschefen Mikael och dels Liza – även hon nyanländ – som har hand om energiportföljen. Tillsammans med representanter för statliga elbolaget EDM skulle de dra upp riktlinjer för elektrifieringsprojekt i regionen. Vi träffades en kväll på anrika kolonialhotellet Dona Ana som var nerlagt och förfallet när vi var där för 15 år sen, men nu åter restaurerat och toppenfint.

Vi bodde sen två nätter på ett ställe som vi blivit rekommenderade av vänner i Maputo. Marimba Secret Gardens, som ligger nästan mitt ute i ingenstans två mil norr om Vilanculos. Det är ett schweiziskt par som byggt en slags eko-resort där man bor i hyddor som står upphöjda på pålar. Väldigt läckert och också ganska primitivt. El finns t.ex. bara vissa tider på kvällen. Ägarna har byggt det helt i samarbete med folk från lokalsamhället. Alla anställda kommer också därifrån. Väldigt sympatiskt på det hela taget. Tyvärr var vi nästan de enda gästerna även där. Moçambique behöver ju så väl alla besökare de kan få, men många skräms bort av situationen i landet. Marimba har 100 meter till sin egna strandremsa, helt öde så när som på lokala fiskare, men det blåste ju för mycket för att det skulle vara njutbart att vistas där.

Istället körde vi runt i omgivningarna på vägar som ibland knappt var mer än två sandspår i marken. Ömsom genom tät vegetation, ömsom genom små byar som livnär sig på det lilla som gror på deras torra fält. Trots mödorna med att få tillvaron att gå runt möttes vi bara av vinkningar och leende ansikten. Det är sådana möten vi tar med oss hem, snarare än aldrig så fina stränder.

Vad vi också körde förbi däromkring var inhägnade områden med borranläggningar. Den sydafrikanska petroleumkoncernen Sasol är där (liksom på många andra ställen i landet) och borrar efter olja. Jag kände mig nästan som en industrispion som smygtog foton där. Förhoppningen är ju att oljan kan ge en skjuts åt ekonomin, men det återstår ännu att se i vilken grad det blir.

Sen återstod den långa vägen hem, då vi tog en övernattning på guesthouse i staden Xai-Xai (bra stad att kunna namnet på när man leker geografisk bokstavslek och någon annan säger Halifax…).

Vår vana trogen passade vi på att fylla på med specerier från de många försäljare som finns längs vägen. Grönsaker och piri piri-sås blev det den här gången, innan vi kom tillbaks till Maputo.