I tillvarons utkant

Tre månader i Lusaka har passerat, och vi börjar bli varma i kläderna. Rutinerna faller på plats. Skjutsa barnen till skolan vid sjutiden på morgonen. En del dagar samlas valda delar av svenskföräldrarna för en fika på Zambean, ett kafé nära skolan. Andra dagar följs skollämningen av en löptur med ett par andra pappor, ut på små dammiga vägar i skolans omgivning. Det tar inte många hundra meter förrän vi är ute på landet på riktigt. Stigarna tar oss genom fält, vi möter klungor av barn i uniform promenerandes till sin skola. Inte sällan springer de med oss ett litet tag och skrattar och ropar ”Hi, how are you?”. En bra start på dagen! Sen hem och duscha och därefter kanske åka iväg och handla eller uträtta andra ärenden. Sen ägna några timmar åt skrivande innan barnen kommer hem med skolbussen. Allt medan vår hemhjälp Jane och vår trädgårdsmästare Gift sköter markservicen.

Men samtidigt har en gnagande känsla börjat slå rot. Ett litet bekymmer som kan anas, fast bara i periferin ännu så länge. Alltså, vad finns det egentligen att visa upp i Lusaka den dagen besöken börjar komma? Kontrasten är rätt slående gentemot Maputo. Ni som bor där eller har besökt staden vet ju att man lätt kan lägga en dag eller två på att vandra runt i det historiska Maputo med tågstationen, fortet, marknader, botaniska trädgården, olika muséer, kvarteren med tygbutiker, mm. I Lusaka ser det inte alls ut så. City är ett konglomerat av köpcenter, myndighetsbyggnader, ambassader och kontorskomplex. Insprängt här och där finns ett och annat vattenhål i form av några gallerier, ett Nationalmuseum, ett par monument som högtidlighåller landets självständighet. Men inga direkta promenadstråk. Den gamla paradgatan Cairo Road har förvisso ett rätt myllrigt folkliv men är ganska nergången numera. I det närbelägna Kamwala-området finns ett gytter av småmarknader som säkert kan vara trevligt att irra runt i, men man behöver nog en lokal guide för att orientera sig där på ett säkert sätt.

Nej, vad vi har insett är att vi kommer behöva ta framtida gäster till olika guldkorn i Lusakas utkanter som vi på sistone har börjat upptäcka själva. Ett sådant ställe är farmen Fringilla, fem mil norrut. Stellas årskurs var på lägerskola där i september och ända sedan dess har hon velat ta med oss dit för att kunna vara vår ciceron där. Så vi åkte dit för en lunchutflykt för några helger sedan. Vad som från början var en gård är numera ett komplex med hyrstugor, campingområde, konferensanläggning, slakteri, pajfabrik och några restauranger. Allt i en väldigt lantlig och lummigt naturskön miljö. Restaurangen excellerar i olika kötträtter från det egna slakteriet, men mycket annat gott står på menyn därutöver. När vi åkte därifrån hade vi med oss en kasse med småpajer som är bra att ha i frysen. Nackdelen med Fringilla är att den ligger längs huvudvägen norrut, upp mot det så kallade Kopparbältet, så det är mycket tung trafik längs vägen. Men vi lär komma tillbaks, med eller utan besökare.

På närmare håll, i ett annat väderstreck, ligger lodgen Lilayi, dit vi åkte gångna helg för söndagslunch med familjen Sverkén. Det är ett riktigt fint resort-hotell med stor pool och erkänt bra restaurang. Med jämna mellanrum arrangerar de vinprovningar med någon inbjuden vinproducent från Sydafrika. Det som lyfter det här stället ännu mer är deras insatser för att bevara djurlivet i Zambia – och då mer specifikt elefantpopulationen. Hela Lilayi-området är förvisso ett naturreservat med diverse ”småvilt” som antiloper, vårtsvin, zebror och giraffer, och det går att både vandra längs leder och åka på game drives där.

Men mest uppmärksammat är deras elefanthägn där de tar hand om elefantungar som blivit föräldralösa, tyvärr allt för vanligt i tjuvjaktens kölvatten. Under årens lopp hade de tagit hand om ett femtiotal ungar som till slut kunnat återplaceras i Kafue, en av landets nationalparker. Vi var med på lunchmatningen av fyra av småttingarna som är där för tillfället. På bilden längst upp får de varsin nappflaska med någon slags mjölkersättning, sen fick de mumsa på löv från kvistar. Och allt avslutades med uppfriskande gyttjebad – fin inpackning för torr elefanthud. Ja, ett härligt spektakel med en passionerad guide som brann för elefanternas väl och ve.

Att sen maten på restaurangen var fantastisk betyder kanske inte så mycket i sammanhanget, men det satte en bra slutknorr på dagen. Våra kräft-cravings kunde avhjälpas där.

Ett tredje liknande ställe i Lusakas ytterområde är Chaminuka Lodge dit Karin kom härom veckan när jobbet hade planeringsdagar där. Även de har ett stort reservat vars djurliv går att utforska både med bil och per båt. Men mer än så kan jag inte skriva om det stället, utan det får anstå tills jag fått se det med egna ögon.