Sinnenas fulla bruk

Fönstren i vår lägenhet består av enkelt planglas. Intet ljud stoppas av dem. Vi har exempelvis fått be våra vakter att ta det lugnt med sopandet ute på planen framför huset vissa tider på dygnet, eftersom det monotona raspandet från kvasten är rätt enerverande exempelvis när man försöker somna. Bredvid vår huslänga, åt ena hållet, ligger en enorm praktvilla med pool och kringbyggd gård, bakom höga murar och elstängsel och bevakningskameror och bistra säkerhetsvakter. Vi vet inte vilka som bor där, mer än att det är kineser. Det var stor och högljudd  fest där i lördags, ”Gangnam Style” gick varm. Desto trevligare är att de har kalkoner där inne; det ger en mysig känsla att vakna till deras gobble-gobble på morgnarna. Troligtvis finns det en påfågel också, som producerar gälla skrik ibland, men inte så ofta lyckligtvis.

De flesta vardagskvällar huserar en träningsgrupp på gatan rakt utanför oss. De har en ledare som bara är för mycket – en källa till irritation för somliga och till munterhet för andra. Han driver på sin grupp med taktfasta um-dois-três-quatro, och successivt hetsar han upp sig själv och höjer rösten allt mer. ”Whoopa whoopa” manar han högröstat på sina adepter. Det har blivit som ett soundtrack till våra middagar. I motsats till Karin kan jag dock fortfarande skratta åt spektaklet.

Lite tystare är det dock i vårt hem denna veckan, då Leo åkt iväg på lägerskola med sina nya klasskamrater från den Amerikanska skolan. ”Week without walls” kallar de konceptet för. Under åren på Skandinaviska skolan har våra barn blivit bortskämda med lägerskolor, två gånger per läsår drog ju hela skolan iväg. På nya skolan är det från grade 6 som Leo börjat i som de åker iväg, vilket betyder att Stella snällt får stanna hemma. För en del av barnen är det alltså första gången de åker iväg på läger, och jag hör på somliga föräldrar att de är lite skärrade av detta. Känns skönt att veta att Leo är van i denna situation, vilket gör oss trygga. De befinner sig iallafall sen igår, måndag, i sydafrikanska Badplaas. Ett väldigt passande namn för en liten ort som ursprungligen uppstått runt en het svavelhaltig källa, och som sedermera expanderat till en fullfjädrad semesteranläggning. Det ska visst bli mycket utomhusaktiviteter, teambuilding-övningar och liknande. Nyttiga grejor. Får full rapport vid återkomsten på fredag.

Men att bo i Maputo är alltså en frontalattack på alla sinnen. Ljuden var jag inne på. Alla synintryck och dofter kan också vara överväldigande. Så här års blommar många träd och buskar, och längs gatorna blandas ljuvliga dofter av grillad kyckling med piripiri från enkla serveringar under en uppspänd presenning med unkna pustar av sopor och urin. Ja, många (män) jobbar på gatorna… de vaktar parkerade bilar, lagar skor, säljer telefonkort, tidningar, chips, cigaretter eller diverse krimskrams. Tids nog blir de nödiga och då får första bästa träd eller mur bli pissoar, ofta helt ogenerat. Hur alla fruktmadammer gör i samma läge har jag aldrig förstått, men de sköter iallafall den biten mer diskret. Följden är hur som helst att vissa gatstumpar går knappt att gå längs. Det gäller framför allt en bit av vägen från oss till den närbelägna konstnärsparken, Feiman, som kantas av en lång mur där stanken är rent bedövande.

Gångna helg sökte vi oss än en gång till lugnet på Macaneta-stranden strax norr om Maputo. I och med den nya ringleden går det snabbt att köra dit numera. På vägen till Macaneta måste man korsa floden Incomati, och det bästa av allt är att nu är bron över den i stort sett klar. Tidigare har man, som jag nämnt flera gånger förr, varit utelämnad till en överfart med en rank färja som ofta var trasig och som borde ha pensionerats för länge sen. Otroligt skönt att slippa den. Vissa bekanta tyckte att båten var ett roligt äventyr, medan för mig var den alltid en osäkerhetsfaktor. Bron invigs officiellt den 24/9 men har redan börjat släppa på trafik vissa dagar. Nu i söndags när vi var där var den dock avstängd för bilar pga avslutande arbeten, så man fick promenera över och bli upplockad av sin lodge på andra sidan. Med oss var Karins gamla kollega Lena från Afrikagrupperna som numera bor i Lusaka, och Stellas kompis Alma.

Vi besökte för första gången Jay’s Lodge som ligger lite mer avsides jämfört med de andra lodgerna på Macaneta. Sista kilometrarna var ren sandväg så fyrhjulsdrift krävdes, men de hade rejäla safarijeepar för ändamålet. Väl framme på Jay’s hade vi en skön dag med bad både på stranden och i poolen, och de serverade en smaskig lunch. De hade till och med en liten fotbollsplan där Leo och jag kunde kicka barfotaboll en stund innan vi brände fötterna i sanden.

Även om bron ditut som sagt blir en välsignelse, är baksidan av myntet att sådana här lugna dagar kanske blir ett minne blott. Det kommer bli ett helt annat tryck av besökare och en utmaning för lodge-ägarna att möta den nya efterfrågan.