Långhelgsperiod

Ja det är en period med flera långhelger på rad nu. Måndag 26/9 var det ”Armed forces day” och den ledigheten utnyttjade vi genom att åka till Nelspruit i Sydafrika för shopping samt service av både bil och tänder. Jag hade bitit sönder en gammal fyllning som jag fick lagad till ungefär halva svenska priset. Vi tog på nytt in på Seringa Lodge och lät oss väl smaka av svenska Cecilias kokkonster. På väg tillbaks till Maputo passade vi som flera gånger tidigare på att åka genom Kruger-parken och kunde konstatera att det fortfarande är fruktansvärt torrt. Parkförvaltningen hade precis inlett ett program för att skjuta bort 10% av populationerna av t.ex. bufflar och flodhästar, vilket anses vara bättre än att de svälter ihjäl.

Tisdagen i denna veckan, 4/10, var det ”Peace day”, årsdagen av när fredsavtalet efter det 15 år långa inbördeskriget undertecknades. Vissa anser att det är fel att fira det när nu landet återigen slits av militär konflikt, om än i mindre skala, men likväl är det en nationell helgdag. Eftersom barnen hade klämdag på skolan på måndagen hade vi fyra dagar ledigt, vilket vi förlade till badorten Ponta do Ouro som ligger så långt söderut man kan komma i landet. Där är det mindre än en mil till sydafrikanska gränsen, och följaktligen är orten mer som en sydafrikansk enklav. De flesta besökare är därifrån, liksom många av de som jobbar inom turistnäringen.

Från Maputo är det ca 12 mil om man tar färjan över till Katembe på andra sidan bukten. Vi valde att inte göra det eftersom bara en av de två färjor som normalt går där är i bruk, med långa väntetider som följd. Istället kan man köra runt Maputo-bukten och då blir det ungefär 5 mil extra. Som jag tidigare nämnt byggs det för fullt på en ståtlig hängbro över bukten som beräknas bli klar i slutet av 2017. I samband med det breddas och asfalteras vägarna neråt Ponta do Ouro och gränsen också. De är ökända för sitt dåliga skick. Antingen är det trasiga dirt roads eller djupa sandspår. Fyrhjulsdrift och hög markfrigång har hittills varit ett måste och är väl det fortfarande, men de hade markant förbättrats sedan vi senast körde där för ett år sedan. Om ytterligare ett år kommer de vara rena drömmen att köra på. Samtidigt befarar många ”purister” att Ponta do Ouro kommer att förstöras av den förbättrade accessen, när det inte längre är lika exklusivt svåråtkomligt. Larvigt, säger jag…

Vi hade hyrt ett hus med åtta bäddar på semesteranläggningen Coco Rico, som vi tog i besittning tillsammans med goda vännerna Thomas och Cristina med barnen Leon och Dante. Anläggningen var ganska basic men klart trevlig, och man kunde välja mellan att laga egen mat eller äta på deras restaurang. Alla husen hade sin egen ”braai” (grill) också eftersom sydafrikaner inte kan leva utan det. Och åker man iväg med Thomas vet man att det blir grillning åtminstone någon kväll. Dessutom låg det precis vid stranden, och där hade vi ju tänkt spendera en hel del tid. Så blev det dock inte riktigt…

Förvisso var solen framme större delen av tiden, men det blåste något fruktansvärt. Det gick knappt att vistas på stranden eftersom den bara huden blästrades av kringvirvlande sand. Dock fick vi trotsa smärtan eftersom barnen (eller åtminstone killarna) älskade att kasta sig i de höga vågorna. Stella satt hellre och gosade med de hundar som strök omkring på stranden. De är väl så vana vid att folk kastar saker efter dem så att de fullständigt smälte av Stellas omtanke. Tyvärr gjorde den hårda blåsten att firmorna som arrangerar dykning och ocean safaris inte gick ut med några båtar. Vi hade hoppats på lite valsafari eftersom det fortfarande är säsong för deras årliga migration upp och ner längs Moçambiques kust, men det gick alltså inte nu (till Karins förtret – jag och barnen gjorde ju det när vi var där förra året). Men även om vädret alltså inte var någon fullträff var det en fin långhelg med böcker, mat, vin, Uno och Monopol.