Vi lägger ännu en termin till handlingarna

Precis, nu är det jullov, och senare i eftermiddag flyger vi till Sverige för en vecka med familj och vänner. Sista veckan i skolan var som vanligt intensiv. Det var luciafirande, dels på skolan och dels i svenska ambassadörsparets residens dit traditionsenligt hela den skandinaviska kolonin var inbjuden.

I tisdags återupptog skolan traditionen med att ha en julkonsert, där de elever som ville fick uppträda inför publiken av föräldrar. Stella var då med och framförde en sång tillsammans med några klasskamrater. Sen i fredags, på avslutningen, gjorde eleverna en trevlig grej som jag inte sett tidigare, en ”levande julkalender”. För var och en av de 24 luckorna fick ett barn gå fram och berätta om någon företeelse med anknytning till julen. Stella hade lucka 13 och fick sålunda kortfattat berätta om bakgrunden till Luciafirandet. Leo hade lucka 23 och fick förklara vem Staffan Stalledräng ursprungligen var (Stefanos – den första kristna martyren, stenad av kejsar Herodes för att ha berättat att judarnas konung hade fötts, vilket jag inte hade en aning om).

Vi hade fått veta att samma kväll skulle Ghorwane, Moçambiques utan tvekan mest legendariska band, uppträda på Club Coconuts, en lokal med ett annars lite tvivelaktigt rykte pga klientelet bestående av en kombination av unga tjejer och äldre herrar. Ghorwane kan nog jämföras med Buena Vista Social Club från Kuba, då bägge är veteranband som blivit något av institutioner inom respektive lands musikscen. De bildades 1983 och blev snabbt populära tack vare dels den svängiga musiken, men kanske ännu mer för sina ofta samhällskritiska texter. Av den anledningen blev de kritiserade av regeringspartiet FRELIMO, men landets första president Samora Machel gillade dem ändå så pass mycket att de fick spela på hans bröllopsdagsfest 1986, strax innan han dog i en flygkrasch.

Förutom kritik från högsta ort hade de andra motgångar, som att en av de mest framträdande bandmedlemmarna mördades 1993, och att de inte fick visum första gången de blev inbjudna att spela i Europa. Men trots detta har de överlevt och är nu populärare än någonsin. Karin har sett dem några gånger tidigare, så nu var det min tur. I sällskap med några andra svenskar tog vi taxi till klubben vid 22-tiden, när det var sagt att de skulle börja spela. Då var det nästan tomt i lokalen. 22:30 drog det första av tre förband igång, och klockan hann bli kvart i ett innan Ghorwane satte igång. Vid halv två orkade jag inte längre. Då var jag sist kvar av vårt sällskap, de andra hade redan gett upp. Åldern tar ut sin rätt… Men det var fascinerande att uppleva hur publiken på det packade golvet framför scenen dansade och sjöng med i sångerna.

I lördags var vi på flygplatsen och mötte familjen Österberg: Thomas och Mimmi med tre barn. De ska nu disponera vår lägenhet och vår bil, medan vi gör detsamma med deras hus och bil i Tallkrogen. När vi återkommer till Maputo om en vecka far vi tillsammans till stranden Zavora sex timmar norrut för att fira nyår. Vi har haft ett par fina dagar tillsammans nu, med sightseeing, shopping i FEIMA-parken och smaskig lunch i Katembe på andra sidan bukten.
Så till slut: God jul allesammans!