Turbulens i djurparken

Plötsligt gick en månad och inget hände på bloggfronten. Efter att jag och barnen var i Sverige tio dagar i början på januari fick jag med mig en influensa i bagaget tillbaks till Zambia. Det var dock innan Corona-utbrottet tog fart så det fanns aldrig någon anledning till oro, även om den höll mig däckad ett tag. Sen började vårterminen och vardagen drabbade oss med full kraft igen med skolskjutsande, husfixande, storhandlande och allt vad det är. Och det regnar, regnar. Inte hela tiden, men så gott som varje dag. Intensiva slagregn, ofta ackompanjerade av kraftig åska, som vanligtvis går över snabbt. Det kan vara så otroligt lokalt också. När det öser ner på skolan en dryg halvmil bort kan det vara strålande sol hemma vid vårt hus.

Här har vi precis hittat katterna när de är någon vecka gamla

Det slog mig nu att jag inte skrivit tidigare om våra två katter. Hundar och katter har överhuvudtaget inte varit påtänkta som husdjur i vår familj på grund av Karins pälsdjursallergi, men en helg i mitten på november ville ödet annorlunda. Vi upptäckte då två klena små kattungar i buskagen utanför vårt hus. Enligt vår vakt Peter hade de varit där någon vecka. Mamman hade de hittat död, så vakterna hade hållit liv i ungarna med vatten och nchima (majsgröt). Men de var riktigt svaga och ynkliga med infekterade ögon och hade antagligen inte klarat sig så länge till. Så vad gör man? Jo, vi adopterade dem förstås, och tog in dem i vår trädgård där de fick börja smaka på mjölk och små korvbitar till att börja med. På måndagen tog jag med dem till veterinären och de fick ögondroppar och antibiotika. Enligt vad hon kunde se var de två honor, så de fick snabbt namnen Siri och Nova. Någon månad senare var det dags för återbesök för att få de första vaccinationssprutorna, mot ”cat flu” och rabies. Vid närmare inspektion visade det sig nu att de var två hanar. Ja, vi kunde ju till och med själva se hur deras pungar växt till sig. Det blev ju lite problematiskt, men namnen Siri och Nova var vid det laget så pass inarbetade att de fick hänga kvar. Vi refererar nu till dem som våra ”regnbågskatter”. Sedan dess har de växt till sig rejält, och från att strikt ha varit utekatter har reglerna luckrats upp allt eftersom. Eftersom Karin lyckligtvis inte fått några större besvär utöver lite snorighet har de fått börja komma in i huset lite grann, där de med stor nyfikenhet utforskar rum efter rum. Fast bäst trivs de med att ligga och lata sig på stenläggningen ute på altanen (som på bilden längst upp), där värmen finns kvar till långt in på eftermiddagen. Ja, när de inte skojbrottas med varandra förstås, eller leker ihjäl skalbaggar och gräshoppor.

Brunos gravplats

Vi började ganska tidigt ta in katterna i våra kaniners inhägnad, för att de skulle vänja sig vid varandra. Och det gick bra, de höll sig mest ifrån varandra, men nosade ibland nyfiket på varandra. Kaninerna var då så pass mycket större så katterna skulle aldrig våga göra något dumt. Redan innan vi åkte till Sverige hade vi dock märkt att vår bruna kanin, Bruno, var orkeslös och åt dåligt. Ett par dagar efter återkomsten från Sverige låg han död i deras kaninhus på morgonen. Det dåliga samvetet slog till, vi borde förstås åkt till veterinären tidigare, men dessvärre kom annat emellan vilket förstås låter extremt oansvarigt… och det är det väl också. Bruno fick iallafall en fin begravningsceremoni som katterna också deltog i. Nu var alltså Max ensam kvar, synbart deppig i sin ensamhet och till på köpet nykastrerad. Livet lekte inte precis för honom. Så förra helgen åkte vi tillbaks till djuraffären där vi hade köpt honom och Bruno och valde ut en gråsilvrig kaninmadam, som fått namnet Bonnie, som nu är hans nya partner. Första dagarna var Max lite väl överentusiastisk och var ”på” Bonnie hela tiden varpå hon blygt skuttade undan, men nu verkar de hittat en fin balans i relationen och trivs ihop.

Pelle och Paula

I menageriet ingår dessutom våra pärlhönor Pelle och Paula. Pelle spatserade ju en dag bara omkring på tomten och vi vet inte var han kom ifrån. Han verkade också lite ensam och klagade ibland högt, så jag bad en kille från en trädgårdsfirma som vår hyresvärd anlitar att ordna en hona åt honom. Med hjälp av 100 kwacha (75 kr) hade han fixat det några dagar senare. Sedan dess har Pella och Paula varit oskiljaktiga. De går och pickar i sig av vad gräsmattan har att erbjuda, och smaskar ibland på nerfallna guavafrukter. Pärlhönor kan förvisso flyga, men är tunga och klumpiga i luften och håller helst till på marken. Nu är det dock så att våra närmsta grannar, den franska ambassaden, också har pärlhönor på tomten vilket Pelle och Paula tycks ha upptäckt. Ett par gånger sista veckan har de rymt in dit genom att flaxa över muren. Efter att ha lockat med bröd lyckades dock fransmännens vakter fånga in hönorna, så vi har fått tillbaka dem. Nu har de blivit ”vingklippta” genom att vår trädgårdsmästare Gift plockat av dem en del fjädrar, så att vingarnas bärkraft minskar. Det låter grymt men är tydligen en vanlig procedur. Vi får se om det hjälper eller om de fortfarande tycker att gräset är grönare på andra sidan muren.

4 reaktioner på ”Turbulens i djurparken

  1. Roligt med oväntade husdjur. Och smart med djur som liksom klarar sig ganska bra själva. Sen kanske varken hönor eller katter är så bra på att visa kärlek tillbaka. Våra 2 svarta pantrar har stone faces hur mycket Kajsa gosar o kelar med dem. Tillgivenhet är på kattspråk intagna döda möss och ligga trycka i soffan på trängsta stället.
    Kanske Karins allergi kan minska m långsam tillvänjning?

    Gilla

    1. Hej Mimmi! Håller inte riktigt med. Hönorna och kaninerna har vi förvisso inte så stort utbyte av, men katterna är otroligt tillgivna. Om jag går omkring i trädgården följer de efter mig överallt. De hoppar gärna upp i knät för att bli klappade. Vet inte om det beror på att vi tog hand om dem när de nästan var nyfödda, så att vi blivit några slags surrogatföräldrar? Spelar inte så stor roll, men mysigt är det – så länge det varar. Döda möss och fåglar lär komma så småningom.

      Jag tror att Karins tillvänjningsprocess är i full gång redan. Förr om åren när vi besökte mina föräldrar som var kattvakter bara ibland var astman aldrig långt borta. Nu kan Karin sitta på vår uteplats med en katt i knät utan andra problem än lite snörvel och en och annan nysning. Så det går åt rätt håll redan.

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s