Musikens makt

Musikens makt

Musikens makt, ja. Det var namnet på progg- och vänsterrörelsernas husorgan under sjuttiotalet, fast den predikade mest för de redan omvända. Men att musik, i rätta händer, verkligen har kraften att åstadkomma förändring håller nog de flesta med om. Alltså något mer än att bara locka en lyssnare att köpa de produkter som artisten gillar. Utan förändring på riktigt. På djupet, inte på ytan. Kolla bara vad som hänt i Uganda där musikern Bobi Wine använt sin växande popularitet till att skapa en politisk plattform. I sina sångtexter kunde han ta upp orättvisor och olika sociala och politiska problem, och genom sociala medier fick han ett brett genomslag. Regeringen kunde bara handfallna stå och titta på medan han tog framför allt den yngre befolkningen med storm. Istället för att konstruktivt bemöta hans kritik har de ägnat sig åt hot och trakasserier av Wine, och han har flera gånger kastats i fängelse eller satts i husarrest för hittepå-anklagelser. Sedan juli 2020 är han ledare för NUP, ett av de största ugandiska oppositionspartierna. Valet tidigare i år hade Wine med största säkerhet vunnit om det inte vore för det massiva röstfusket.

Fortsätt läsa ”Musikens makt”

Askaris – barfotasoldaterna

Askaris – barfotasoldaterna

Jag skrev i ett tidigare inlägg om hur Zambia utan egen förskyllan sögs in i det första världskriget – ett öde landet delade med alla de koloniserade delarna av Afrika och Asien. Uppdelningen av Afrika, ”The scramble for Africa”, hade kulminerat med Berlinkonferensen 1884, men de godtyckliga gränsdragningarna orsakade åtskilliga konflikter redan innan WW1 bröt ut. Det förekom både dispyter mellan rivaliserande kolonialmakter och uppror i koloniserade länder som brutalt slogs ner (mest ökänt är nog tyskarnas slakt på Herero-folket i Namibia 1904). Alla dessa spänningar var en klart bidragande anledning till att kriget bröt ut.

Fortsätt läsa ”Askaris – barfotasoldaterna”

Nytt år, nya tag

Nytt år, nya tag

Så gick det två månader sen det förra inlägget. Ber om ursäkt för det till er fåtalet som fortfarande hänger med här! Men se det som ett tecken på det rätt så isolerade och innehållslösa liv vi levt de senaste månaderna. Under senhösten har Coronan hållit sig på en relativt låg och stabil nivå i Zambia, men vårt sociala liv har ändå varit ganska begränsat. Vi har umgåtts med de andra svenskfamiljerna men i rätt små grupper. Inga större tillställningar. Lucia exempelvis, som brukar vara ett av årets största diplomatmingel, var nu senast en nedtonad tillställning med enbart de svenska utsända på ambassaden med familjer. Sista veckorna har dock ”andra vågen” av pandemin tagit en ny vändning till det sämre, nu sprids det som en löpeld. Härom veckan testades kanske ett par hundra personer positivt dagligen, medan de senaste dygnen handlar det om drygt tusen per dag. Nu hör vi även om fler och fler från ”våra” expat-kretsar som är smittade, så det handlar alltså inte bara om lokalbefolkning i utsatta, trångbodda områden längre. Vi får ser vad det här innebär i form av ökade restriktioner, men vi håller tummarna för att skolorna inte behöver gå över till distansundervisning igen när vårterminen börjar (det är jullov i en vecka till). Eller att vi gud förbjude återigen blir hemförlovade till Sverige. Men sådana scenarion finns absolut på kartan.

Fortsätt läsa ”Nytt år, nya tag”

1964, frihetens år

1964, frihetens år

1964 var ett betydelsefullt år på flera sätt, och då tänker jag inte på att det råkar vara mitt födelseår. Både i Moçambique och i Zambia firar man än idag nationella helgdagar till minne av händelser 1964 som är förknippade med ländernas frihetskamp. Men i det ena fallet var det början på kampen, i det andra slutet. I Moçambiques fall hade den revolutionära gerillan FRELIMO etablerats i exil i Tanzania under Eduardo Mondlanes ledning. Den 25:e september 1964 attackerade de för första gången mål på moçambikiskt territorium, vilket blev starten på ett tio år långt befrielsekrig. Sedan dess är den 25/9 en röd dag i Moçambique och kallas omväxlande för Revolution Day eller Armed Forced Day.

Fortsätt läsa ”1964, frihetens år”

Fantomen på tomten

Fantomen på tomten

Det händer oförklarliga och ruskiga saker i undanskymda delar av vår enorma trädgård. Jag skrev om våra kaniner i ett tidigare inlägg. Hur Bruno blev sjuk och dog, och vi skaffade Bonnie som partner till Max istället. Vad jag däremot inte har nämnt är att vi bara fick ha Bonnie hos oss i några få veckor. En dag var hon försvunnen. Efter att vi hade letat länge och väl hittade vår trädgårdsmästare kvarlevorna i ett buskigt, övervuxet hörn av tomten. Huvudet och ett ben saknades. Det som var kvar av kroppen var delvis övertäckt, något som tydde på att den som gjorde det skulle komma tillbaks och ta resten. Men vad det kan ha varit för best vet vi inte. Det finns några halvt förvildade katter på en obebodd granntomt, kan någon av dem ha gjort detta illdåd? Är ugglan vi sett ibland skyldig… gör de verkligen sån’t? Våra vakter har pratat om något djur som de inte vet vad det heter på engelska, någonting mårdliknande. Eller apor (jo, jag har sett några på tomten, när mangon var mogen sent förra året), men de håller sig väl till frukter? Ja, vi vet fortfarande inte vad som hände. Fortsätt läsa ”Fantomen på tomten”

Norrut, mot fronten

Norrut, mot fronten

Barnen hann inte vara tillbaks på campus mer än en dryg vecka innan det blev dags för en veckas höstlov. Då hade vi bestämt med två andra svenskfamiljer, Viners och Hertels, att vi tillsammans skulle dra iväg till ett nytt väderstreck, nordost. Slutmålet var Kapishya Hot Springs, 80 mil från Lusaka, en resort där det som namnet antyder finns en het källa. För att bryta upp resan stannade vi några dagar i ett vackert naturområde som heter Mutinondo, känt för sina inselbergs (”sockertoppsberg”). Sammantaget var resan så späckad av både naturupplevelser och platser av historisk betydelse så jag är rädd för att det här kan bli ett riktigt långt inlägg…

Fortsätt läsa ”Norrut, mot fronten”

Det svarta guldet

Det svarta guldet

Livet i Lusaka rullar på nästan som vanligt. Vi är utsläppta från vår tvåveckors hemmakarantän sen en dryg månad, men spenderar fortfarande större delen av tiden på hemmaplan. Karin är på ambassaden en dag i veckan; den utsända personalen turas om att vara där enligt ett roterande schema. Barnen har än så länge haft distansundervisning, men det blir ändring på det snart. Myndigheterna har lättat på restriktionerna så skolorna får öppna helt och hållet nu. Vår skola, AISL, släpper på några årskurser i taget, och både Leo och Stella får komma tillbaks till campus kommande fredag. Naturligtvis en höjdare tycker bägge, även om de kommer fortsätta behöva leva med ett batteri av restriktioner. Munskydd är obligatoriskt. Skolbänkarna sprids ut maximalt i klassrummen. Varje årskurs tilldelas ett område på skolan där de måste vistas på rasterna – de får inte ”mixa” med andra. Kaféet är stängt så de måste ta med lunchmat hemifrån. Inga aktiviteter efter skolan ännu. Nåja, huvudsaken är den sociala biten, att de får träffa alla kompisar fysiskt.

Fortsätt läsa ”Det svarta guldet”

Omstart – skål för det!

Omstart – skål för det!

När jag skrev det förra inlägget hade vi ingen aning om hur framtiden skulle arta sig. Vi blev ju hemförlovade till Sverige när Corona-viruset började spridas i slutet av mars. Och inte bara vi – Sida tog hem nästan all personal med familjer från så kallade hardship-länder. Hur lång tid det skulle handla om på svensk mark var det ingen som visste. De flesta var i samma bostadssituation som oss, alltså att våra svenska hem var uthyrda, vilket skapade en del bekymmer. En del kunde likt oss flytta in i sina fritidshus, medan andra fick flytta in hos släkt och vänner eller hyra boende på andrahandsmarknaden.

Fortsätt läsa ”Omstart – skål för det!”

Corona-tider även i Zambia

Corona-tider även i Zambia

Corona-utbrottet undgår inte något hörn av världen, ja kanske förutom Antarktis. Zambia är inte förskonat men än så länge lindrigt drabbat med tre bekräftade importfall. Sen spekuleras det naturligtvis i hur många oupptäckta fall det finns, framför allt med tanke på hur många kineser som är verksamma här. Men situationen präglar ändå tillvaron på ett markant sätt. Alla som anländer till flygplatsen feber-screenas och får fylla i en blankett om var man har varit. De som kommer från Corona-hotspots följs upp med dagliga telefonsamtal om hur man mår, och det är så de tre fallen upptäcktes. Sen bommade alla landets skolor och universitet igen förra veckan som en försiktighetsåtgärd. Barnens skola, AISL, håller stängt i sex veckor och ska öppna igen den 28/4, men vete tusan om jag tror på det. Under tiden fortsätter iallafall undervisningen online så förhoppningsvis ska inte eleverna missa något av kursplanen. Den viktigaste mötesplatsen för zambierna, kyrkorna, håller fortfarande öppna, men enligt vad vår hemhjälp Jane berättat har tiden man får spendera där för ”worshipping” begränsats. På radion pratas det mycket om Corona och hur man kan skydda sig själv genom att sköta hygienen. Utanför alla köpcenter, och vid ingången till alla butiker, finns det nu stationer där man kan sprita eller tvätta händerna. Än så länge är det ingen brist på vare sig toapapper eller handsprit eller paracetamol. Den rådande situationen har snarare öppnat upp nya affärsmöjligheter för driftiga personer…

Fortsätt läsa ”Corona-tider även i Zambia”

Våra vattenhål

Våra vattenhål

Kabulonga, vår förort, är grönt och fint. Lugna villakvarter inramade av några större genomfartsvägar. Med jämna mellanrum hittar man en ”mall”, alltså ett köpcenter. Inom fem minuters bilkörning har vi åtminstone fyra malls. Och där det finns affärer finns det restauranger, både finare stekhus och kedjor av snabbmatskaraktär. Så egentligen är ju livet väldigt praktiskt. Men… det blir liksom lite isolerat, lite för bilberoende. Det saknas något; lite folkliv kanske, lite puls så där. Tänker tillbaks på hur det var i Maputo där man gick ut på gatan, folkmyllret slog emot en, man promenerade till små affärer, kaféer, gallerier längs akacia- och jakarandakantade gator. Men inte hänga läpp över det, att inte jämföra är vårt mantra. Nu får vi istället anstränga oss lite mer för att hitta de där vattenhålen som läskar vår törst efter kultur-, fika- eller shoppingupplevelser. Inte fel det heller.

Fortsätt läsa ”Våra vattenhål”

Turbulens i djurparken

Turbulens i djurparken

Plötsligt gick en månad och inget hände på bloggfronten. Efter att jag och barnen var i Sverige tio dagar i början på januari fick jag med mig en influensa i bagaget tillbaks till Zambia. Det var dock innan Corona-utbrottet tog fart så det fanns aldrig någon anledning till oro, även om den höll mig däckad ett tag. Sen började vårterminen och vardagen drabbade oss med full kraft igen med skolskjutsande, husfixande, storhandlande och allt vad det är. Och det regnar, regnar. Inte hela tiden, men så gott som varje dag. Intensiva slagregn, ofta ackompanjerade av kraftig åska, som vanligtvis går över snabbt. Det kan vara så otroligt lokalt också. När det öser ner på skolan en dryg halvmil bort kan det vara strålande sol hemma vid vårt hus.

Fortsätt läsa ”Turbulens i djurparken”

Victoriafallen – fake news?

Victoriafallen – fake news?

Så är vi komna ungefär halvvägs genom jullovet, som i mitt tycke är onödigt långt här. En dryg månad ska fyllas med vettiga och stimulerande aktiviteter så att barnens tillvaro inte degenererar till ett överdoserande av passivt skärmande. Vi har nog redan misslyckats på den fronten, kan jag känna, men vi gör så gott vi kan. Hur som helst, dagen efter att skolan slutade drog vi i alla fall iväg med siktet inställt på Namibia, en 250-milafärd som korta bitar även tog oss igenom Botswana och Zimbabwe. Länderna ligger tätt kring Zambias sydvästra hörn. Vi började med några dagar i Livingstone, staden som ligger på den zambiska sidan av Victoriafallen. Nu har jag förstått att bilder på ett uttorkat vattenfall har florerat i pressen både i Sverige och annorstädes, och har använts som slagträ i klimatdebatten. Så hur ligger det till med det, egentligen? Ja, titta på bilderna som kommer här under, jämför dem och bedöm själva…

Fortsätt läsa ”Victoriafallen – fake news?”

Lusse i Lusaka

Lusse i Lusaka

Precis som i Maputo är Lucia den största svenska manifestationen under året. Ja det är till och med större än Nationaldagen. För Nationaldagar har ju alla länder, men Lucia är något unikt svenskt. Då bjuds det på mottagning i ambassadörens residens för uppemot 500 personer. Naturligtvis är alla svenskar i landet inbjudna, och därutöver massor av diplomater, regeringsföreträdare, folk från partnerorganisationer och andra vars närvaro på något sätt gagnar svenska intressen. Ännu har det dock inte gått lika långt som i Maputo där det fina Luciafirandet sista åren förvandlades till ett reklamjippo för svenskt näringsliv med affischer, banderoller och liknande. Kvällen inleddes med tal av vår svenska ambassadör Anna-Maj och därefter kom det traditionsenliga Luciatåget, som blev riktigt stort med ungefär 45 deltagare. Att Stella skulle vara med var nog ingen högoddsare, men även jag och Leo deltog för att få upp den manliga headcounten. Vi hann med ett par repetitioner innan Lucia så vi fick till sjungandet riktigt bra, fast jag (och många andra) tog till det gamla fusktricket med att ha texterna på ljusmanschetten.

Fortsätt läsa ”Lusse i Lusaka”

En kristen nation

En kristen nation

Nog för att religionen spelade en stor roll i Moçambique men zambierna tar det till en helt annan nivå. Här märks det på ett helt annat sätt i vardagslivet. Vi har flera skolor och college i vår del av Lusaka som framhäver sina kristna värderingar på stora skyltar ut mot gatan. Det syns också på många fordon i trafiken, framför allt på minibussarna men även på vanliga privatbilar, för de har dekaler med klatschiga bibelcitat på fram- eller bakrutan. ”Only God knows”, ”Lion of Judah”, ”Lamb of God” – ja sådant och mycket annat kan man läsa på bilarna. Ett par andra indikatorer på graden av religiositet: Regeringen har ett helt departement dedikerat till religiösa frågor, Ministry of Religious Affairs, och den 18:e oktober är National Prayer Day, en nationell helgdag för bön och kontemplation. Som jag förstår det går detta ända tillbaks till David Livingstone. Hans tes var att kolonisationen vilade på två ben: handel och kristendom. Med hjälp av dessa två stöttepelare skulle civilisationen tas till Afrika. Sen dröjde det inte länge förrän engelska missionärer strömmade till kolonierna. Med allt gott de gjorde i form av att bygga sjukhus, skolor, barnhem och så vidare, var det inga problem att till på köpet sälja in Gud och Jesus till lokalbefolkningen. Evangeliet föll i särskild god jord här.

Fortsätt läsa ”En kristen nation”