Chipolopolo

Det var inte bara i Europa det spelades VM-kval i fotboll den gångna veckan. Även i Afrika spelades det för fullt, och i söndags hade Zambia hemmamatch mot Ekvatorialguinea. För att Zambia skulle ha en chans att komma först i gruppen och för första gången kvalificera sig för VM-slutspel var vinst ett måste. Vi var ett gäng svenskar som åkte till nationalarenan, National Heroes Stadium, för att heja fram Chipolopolo…

National Heroes Stadium

Som en fluffig gräddbakelse reser den sig över omgivningarna, den kinesbyggda stadion som invigdes 2014 och är belägen precis bredvid den gamla arenan Independence Stadium. Kapaciteten är 60 000 åskådare, men så många var inte på plats. Tio, kanske femton tusen, skulle jag tippa. Men fullt tillräckligt för att skapa en fantastisk stämning. Matchen då? Zambia dominerade fullständigt men lyckades trots frilägen och stolpskott inte göra mål förrän i mitten av andra halvlek. Arenan exploderade i ett extatiskt glädjerus, men luften gick ur fullständigt när motståndarna nickade in en hörna i 82:a minuten. Ridå! Slutresultatet 1-1 innebär att Zambia missat ännu en chans att spela VM-slutspel. Djurgårdssupporters kan dock glädja sig åt att deras bägge zambiska spelare Emmanuel Banda och Edward Chilufya var med i matchen.

I Afrika är det en tradition att fotbollslandslagen ska ha ett smeknamn. Dock inte något mesigt som ”blågult” eller portugisiska ”a seleção” (de utvalda). Utan respektingivande namn som exempelvis Mambas (Moçambique), Warriors (Zimbabwe), Les Léopards (DR Kongo) eller Super Eagles (Nigeria). Här i Zambia heter landslaget alltså Chipolopolo som betyder The Copper Bullets, anspelande på landets enorma kopparfyndigheter. Damlandslaget kallas fyndigt nog för Shepolopolo.

National Heroes Memorial

Zambisk fotboll har annars haft en dramatisk historia. Liksom i de flesta afrikanska stater blev landslaget något att samlas kring efter självständigheten, oberoende av ens etnicitet. Staten pumpade in pengar och det bildades halvprofessionella lag inom polisen, armén och flygvapnet. Så småningom tog gruvbolagen över finansieringen och startade fotbollsakademier som fostrade massor av duktiga spelare. Vid OS i Seoul 1988 chockade Zambia världen genom att slå Italien med 4-0 innan de åkte ut mot Västtyskland i kvartsfinal. Några år senare, i kvalspelet till USA-VM 1994, hade Zambia något stort på gång igen trots att det var djup ekonomisk kris i landet. Det fanns inte pengar för att låta laget flyga reguljärt, utan de fick hålla tillgodo med ett skruttigt militärflygplan. I april 1993 skulle de spela bortamatch mot Senegal men planet kraschade efter en mellanlandning i Gabon. Alla 30 ombord, inklusive 18 spelare, omkom. De ligger numera begravda på en minnesplats, National Heroes Memorial, alldeles intill den nya arenan. Man fick återuppbygga landslaget utifrån tre spelare som då var proffs i Europa och som skulle flyga på egen hand till matchen. Upprättelsen kom 20 år senare. Som om det vore ett grekiskt ödesdrama vann Zambia 2012 sin hittills enda stora titel, de afrikanska mästerskapen (AFCON), i just Gabon av alla ställen. Då besegrade de Elfenbenskusten i finalen efter straffläggning.

Den här zambiska fotbollshistorien med sin blandning av triumfer och tragedi är ju som gjord för att filmatisera. Mycket riktigt har det gjorts en dokumentär som jag gärna skulle vilja se någon gång.

2 reaktioner på ”Chipolopolo

  1. Dokumentären hade onekligen varit intressant att se. Synd att de inte gick vidare! Ser fram emot fler av dina intressanta inlägg. Legat efter med att läsa för det har varit hysteriskt på jobbet och en allmän pandemitrötthet har gjort mig seg.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s