Fordonsfarsan

En gång i tiden, i vad som känns som ett annat liv fastän det inte är mer än tio år sedan, var jag en fotbollsfarsa. Både Leo och Stella spelade i klubben i vårt område, Örby IS, och jag var lagledare för det ena laget. Så det var ledarmöten och träningar på vardagkvällar, och på helger skulle det skjutsas till matcher och cuper. Inget unikt med det… svensk ungdomsidrott står ju och faller med alla fotbolls-, hockey-, simnings-, osv osv farsor och morsor, och kul att ha varit en del av den världen under några år.

Skolentrén för högstadium och gymnasium

Nu är det emellertid andra tider och en ny fas i livet. Jag har insett att jag har avancerat från fotbollsfarsa till fordonsfarsa! En roll framtvingad av den miljö vi lever i där barnen behöver skjutsas överallt. För något system med kommunala färdmedel finns ju inte. Det finns förstås ett nätverk med informella transporter i form av risiga minibussar, och de som inte får plats i dem får trängas på lastbilsflak – mer eller mindre med livet som insats. Att cykla är heller inte att tänka på. Med undantag kanske för söndagar är trafiken tät och cykelbanor existerar inte, så det som återstår då är för föräldrar att skjutsa. Mina vardagar börjar sålunda med att köra barnen till skolan sju km bort, fast efter skolan tar de i normala fall skolbussen hem.

Leos kompis hus. Så här bor vi alla, omgärdade av höga murar, taggtråd och elstängsel

Hur det kan se ut i extremfall illustreras av gångna fredag. Stella spelade match med skolans tjejlag i volleyboll efter skoltid. Den slutade när det inte längre gick någon skolskjuts så jag fick åka dit och hämta. Efter dusch skulle Stella hem till kompisen Lily där hennes kompisgäng skulle göra sig fina inför ett restaurangbesök. Lilys familj bor i närheten, men bilen behövs ändå. Någon timme senare när de var klara återvände jag dit för att köra tjejerna till deras restaurang, i köpcentret East Park på andra sidan stan. Däremellan hade jag hunnit köra Leo hem till hans klasskompis Sarah där ett gäng skulle ha skräckfilmskväll. Sen hade jag gjort mitt för den kvällen, för det var avtalat att andra föräldrar skulle skjutsa hem dem. Inom parentes vill jag bara nämna att Karin var bortrest i tjänsten, annars hade vi så klart delat på körandet. Det här skriver jag naturligtvis inte för att beklaga mig, för vi lever trots allt ett priviligierat liv. Men ibland får vi frågor om hur vår tillvaro ser ut, och det här är en aspekt av vår vardag som skiljer sig stort från Sverige. Man kan lätt fatta den nästan berusande frihetskänslan Leo och Stella har börjat känna under sommarlovsbesöken i Stockholm, då de kan promenera och åka lite tunnelbana på egen hand. Sådant som är självklarheter för deras gamla svenska klasskamrater.

Dutch market

Här i Zambia lättas, precis som Europa, Corona-restriktionerna undan för undan, i väntan på nästa våg som lär komma senare i år. Idag öppnade exempelvis Dutch Market igen, en mat- och hantverksmarknad inte långt från där vi bor, som varit nerlagd i säkert minst ett år. Namnet kommer sig av att den arrangeras av The Dutch Reformed Church. Den påminner faktiskt mycket om FEIMA-marknaden som vi bodde granne med i Maputo, fast i mindre skala. Här, precis som där, säljs en hel del masstillverkat krimskrams uppblandat med finare hantverks- och tygarbeten, så några inköp blev det till slut.

2 reaktioner på ”Fordonsfarsan

  1. Det låter som ett rent amerikanskt upplägg med alla körningar, men av nödvändighet förstår jag. Kul att barnen har planer och hittar på grejer trots det, det är ju det viktigaste.

    Brukar hetsa mina amerikanska vänner där med hur ungarna åker tunnelbana och buss själva…och rör sig fritt i storstaden. Olika världar.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s