Väntans tider

Ja, det är lite så det känns just nu. Väntan på att terminen ska ta slut. På sistone har dagarna flutit på i jämn takt, den ena dagen relativt lik den andra. Jag är lite avundsjuk på de som har förmågan att på ett intressant sätt skildra vardagsflödet i sina bloggar, då jag märker att jag själv saknar den egenskapen. Dagarna rinner liksom som sand mellan fingrarna. När det inträffar någon särskild händelse, något utöver det vanliga, ja då kan jag lätt sträcka ut handen och fånga det ögonblicket och sätta det på pränt. Men däremellan blir bloggen lidande, som på sistone.

Oftast ser dagsrutinerna ut som så att jag kör barnen till skolan runt 7:15. Därefter blir det ibland en morgonfika med några andra svenskföräldrar, men inte lika ofta som förr eftersom de mest hängivna kaffemostrarna har flyttat härifrån. Annars kan hända att jag tar en löptur, vilket är extra skönt just så här års när dagarna är svalare. Sen blir det några timmars research/skrivande för min lilla firma som jag registrerade i Sverige för något halvår sen, Skrivstudio Capulana.  Jag jobbar nu åt bilpriser.se (tack vare Örby-grannen Jonas) och har som uppdrag att författa beskrivningar av bilmärken/modeller till deras bilguide. Kanske inte optimalt för mig med mitt ringa bil- och motorintresse, men man lär sig… Därefter finns det tid för fria aktiviteter (göra ärenden, eller bara läsa bok) innan barnen kommer hem från skolan.

Kvällstid är torsdagarnas innebandy fortfarande helig, och ibland spelar jag fotboll på måndagar med ett annat gäng. Igår (tisdag) kväll körde vi terminens sista filmklubb på Skandinaviska skolan, som jag och lärar-Per ansvarar för. Jag hade valt ut danska Kollektivet från 2016 för det här tillfället, och det var runt 25 personer i publiken. Helt OK men inget rekord. Ett uppskattat inslag bland nordmännen i Maputo är det iallafall. Och det är något särskilt med att sitta på skolans gård, omgiven av palmer och höghus, och se någon nordisk film och samtidigt ta ett glas vin och smaska på svenskt godis (som jag släpat med mig på flyget). Men nu börjar det bli för kallt för kvällsbio utomhus, det var nog bara 17-18 grader den här gången.

Gångna helg var det även dags för årets upplaga av Mayfair, den stora festdagen på barnens skola AISM när portarna slås upp för allmänheten. Då riggas det upp öltält och matserveringar, det finns en stor scen för uppträdanden, företag köper plats för att visa sina produkter, och det ställs i ordning ett stort område med bord för folk som har hantverk till försäljning.  Det är nog ingen överdrifta att säga att Maputos expats går man ur huse då. Vi har ju varit där de två föregående åren också, men nu var det första gången vi var där som skolföräldrar. Så nu fick vi dra vårt strå till stacken och hjälpa till med att bemanna den minigolfbana som Stellas klass fått ansvaret för. Vädret var dock inte på vår sida… grått och ruggigt och enstaka skurar. Nä vi blev inte kvar så länge, utan skyndade vidare hem till Malin och Urban där det blev hämtpizza och Eurovision-final på (dator kopplad till) TV.

Nu kom jag på att jag inte har nämnt att vi förlorade vår svenska ambassadör, Irina, härom månaden. Plötsligt dök det upp ett erbjudande ”too good to resist”, tjänsten som andreman/kvinna  på den svenska FN-representationen i New York vilket absolut är ett pinnhål uppåt på karriärstegen. Någon ny ambassadör är inte utsedd ännu, utan väntas först i september. Under tiden är biståndschefen Mikael stand-in som ambassadör. I andra svenska hem pågår också packningen för fullt, precis som brukligt så här års när kontrakten börjar lida mot sitt slut. Våra goda vänner Thomas och Cristina flyttar även de till New York då Cristina fått ett jobb på UNICEF. Och Andreas, UD-utsänd politisk rapportör på ambassaden, tar med sig sin Marianne och sonen Simon till Buenos Aires. Jag kommer sakna Andreas lysande rapportering hem till UD om läget här i Moçambique, som Karin brukar skicka vidare till mig. De har verkligen varit en värdefull källa för information som kommit till användande i åtskilliga blogginlägg.

Apropå väntans tider. Hela landet väntar på resultatet av den revision, finansierad av svenska ambassaden, som ska visa vad som hände med de dryga  två miljarder dollar som några statliga bolag lånade upp från ett par europeiska storbanker, i hemlighet och helt i strid med landets författning. Lånen har i princip gjort landet bankrutt, och man har fått ställa in amorteringarna. En del av lånen användes till inköp av fiske- och patrullbåtar och diverse maritim säkerhetsutrustning. Andra delar har visat sig gå till att köpa in krigsmaterial för att användas i de stridigheter som förekommit mot oppositionspartiet Renamos trupper. Men fortfarande är stora summor oredovisade, och IMF samt alla större givarländer (inklusive Sverige) krävde en oberoende utredning  för att utröna vad som hänt med pengarna. Tills vidare är allt stöd till staten fryst, vilket är högst kännbart och statens budgetkostym har fått minskas rejält. Den amerikanska revisionsfirman Kroll som är experter på sådana här ”follow the money”-utredningar fick uppdraget. Slutrapporten skulle egentligen varit klar för flera månader sen men har skjutits upp i flera omgångar pga olika komplikationer. Men förra veckan levererades rapporten iallafall till landets riksåklagare Beatriz Buchili, och nu ska hon gå igenom den och förhoppningsvis starta brottsutredningar mot de höjdare som sannolikt har skott sig på folkets bekostnad. I press och sociala medier (och hos mig) är otåligheten stor, man vill veta vilka de inblandade är, men först måste rättvisan ha sin gång… som dock ofta är rätt krokig här i Moçambique.

Och det är en riktig härva med många länder inblandade. Bankerna som lånat ut pengarna är från Ryssland (VTB) och Schweiz (Credit Suisse), via sina respektive London-kontor. Därför har även brittiska motsvarigheten till Finansinspektionen startat en separat utredning om bankernas eget ansvar, om de har gjort sitt förarbete på ett korrekt sätt – sin ”due diligence”: dvs att kolla att låntagaren verkligen har förmåga att betala tillbaks. Där har det helt uppenbart brustit rejält, eventuellt så pass mycket att lånen helt eller delvis blir ogiltigförklarade och bankerna får ta smällen själva. Vidare har hela upplägget med lånen orkestrerats av det libanesiska holdingbolaget Privinvest, som via ett dotterbolag i Abu Dhabi  la ut beställningar på båtarna till ett varv i den franska hamnstaden Cherbourg. Det skulle kunna bli ett spännande filmmanus av det här i slutändan, när dammet väl har lagt sig.