Besökstid

Efter att själva ha varit uppe i Sverige sista veckan i mars då barnens skola hade lov, har vi fått förmånen att vara värdar och visa upp vårt spännande Maputo för tillresta besökare. På ganska kort varsel hade våra goda vänner Monika och Peter från Vemdalen bestämt sig för att komma och hälsa på med barnen Malte och Joline. De flög till Johannesburg där de plockade ut en hyrbil och körde de 55 milen till Maputo. Man kan nämligen spara en hel del pengar på det eftersom att flyga samma sträcka kostar oproportionellt mycket, beroende på att de moçambikiska flygmyndigheterna tar ut höga avgifter för start och landning. Barnen hade nu inte träffats på ett par år men de bondade direkt och det blev full fart ganska omgående efter deras ankomst.

Vi började med att åka norrut, upp till vår favoritstrand Tofo. Den ligger i provinsen Inhambane som drabbades hårt av cyklonen Dineo för ett par månader sedan, med ett tiotal dödsfall och enorm materiell förödelse i dess kölvatten. Vi var lite osäkra på hur det skulle vara att komma tillbaks dit då vi visste att många hotell och restauranger i samhället blivit mer eller mindre förstörda, men det var i stort sett business as usual. Folket inom turistnäringen (mest utlänningar) har gjort heroiska ansträngningar för att komma upp på banan igen så fort som möjligt, inte minst för att kunna stötta all lokalbefolkning som de har anställda. Så det var mycket sol och bad och goda måltider på olika restauranger under de här dagarna.

Tofo är något av ett paradis för surfare, både för nybörjare och mer erfarna. Så en dag beslöt vi ”killar” oss för att ta en surflektion. 1,5 timme höll vi på vilket jag i förväg tyckte lät lite. Men oj vad det räckte. Att från liggande platt på mage på brädan häva sig direkt upp i stående position, och dessutom hålla balansen,  tog på krafterna som snabbt sinade. Peter och Malte som har en hel del erfarenhet av snowboard lyckades bättre än mig och Leo, men ett par gånger kom jag upp och blev stående under några sekunders surfande vilket var en grym känsla. Träningsvärken i axlar och överarmar de följande dagarna var absolut värt det.

Sen efter några dagars mellanlandning i Maputo for  vi vidare till Sydafrika, till ytterligare en av våra favoriter, lodgen Seringa strax utanför staden White River. Det var vårt fjärde besök där, och som jag skrivit tidigare drivs det av svenska Cecilia och hennes sydafrikanske man Roger. Där äter man gourmetmat, dricker goda viner, kopplar av i deras ”home away from home”-miljö och barnen busar runt med deras hundar.

De kan även arrangera safariturer in i den närbelägna Krügerparken. Vanligtvis är Roger själv med som guide då, men eftersom han hade ryggskott och inte kunde sitta i bil en hel dag hade han ordnat med sin kompis Cedric som ersättare. En fullgod sådan. Tyvärr var det en rätt kylig och blåsig dag vilket djuren inte är så förtjusta i, så det blev inga ”big five”. Fyra av fem var inte så dåligt ändå, men lejonen uteblev denna gången (leoparden såg vi dock på lite avstånd). Lite förhöjd puls blev det precis innan vi lämnade parken, då en elefantbjässe korsade vägen precis framför oss och liksom stod och blängde på oss ett tag innan den bestämde sig för att traska vidare. När vi lämnade Seringa för att åka tillbaks till Maputo, stannade Monika och Peter kvar ytterligare några dagar innan de avslutade med tre dagar i Swaziland. När detta skrivs sitter de på flyget hem till Sverige, fullastade såväl med oförglömliga minnen som med fina hantverksarbeten och färgglada capulana-tyger från marknaderna i Maputo.

Om allt det ovanstående framstår som försök att sälja in vår nuvarande hemregion som besöksmål, så är det inte en feltolkning…

Barnens skola, American International School of Mozambique, ingår i en sammanslutning av skolor kallat ISSEA, International Schools of Southern and Eastern Africa. Där finns dessutom skolor från Sydafrika, Zambia, Zimbabwe, Tanzania, Kenya, Uganda och Etiopien. De turas om att vara värdar för tävlingar där lag från alla skolorna deltar. Framför allt handlar det förstås om idrottstävlingar, men även i något som kallas för STEM (Science, Technology, Engineering, and Mathematics).

Kan man verkligen tävla i det? Jodå det går bra, och nu år 2017 var det vår skolas tur att arrangera detta evenemang. Där ingår allt från rent teoretiska matematikprov till mer tillämpad vetenskap, som att bygga små svävare som ska ta sig fram en viss sträcka så fort som möjligt, eller ”bungy jump” där objekt med en viss tyngd ska släppas ner från en hög plats utan att det elastiska band som det sitter fast i går sönder. Det ingår även presentationsmoment i tävlingarna. Mest populära är nog robotics-grenarna, som Leo deltog i tillsammans med några kompisar. Då bygger man robotar med Legos Mindstorm-byggsatser som sen kan styras mha rätt avancerad programmering. De ställde upp i grenen ”Robot Sumo” där två robotar fajtas i en ring och på sumomanér ska försöka knuffa ut den andra. Det gick väl inte så bra som de hoppats på, men de vann några matcher iallafall.

Hur kom jag in på detta? Jo, för att inkvartera runt 120 tillresta ungdomar och lärare kräver naturligtvis en hel del logistik. Vi drog vårt strå till stacken genom att ta emot två sextonåriga killar från den internationella skolan i Dar Es Salaam, tyska Nico och indiska Arya, som bodde fyra nätter hos oss. En väldigt angenäm erfarenhet tyckte vi, även om vi inte såg så mycket av dem förutom på kvällarna då deras dagar var uppstyrda med aktiviteter. Eftersom STEM-tävlingen roterar kommer den gå av stapeln på någon av de andra skolorna nästa år, och vi hoppas att Leo får möjlighet att vara med då igen.