Sydafrika

Förra vändan Karin arbetade i Moçambique, tidigt tvåtusental, var man tvungen att åka till Sydafrika för att shoppa om man behövde något utöver det vanliga. Så är det inte riktigt längre, eftersom det numera finns ett helt annat utbud av butiker och supermarkets. Många i den skandinaviska kolonin åker ändå över till Sydafrika med jämna mellanrum, för att koppla av och andas frisk luft. Maputo har många förtjänster, men luften är inte en av dem. Ofta ligger avgaslukten tung över staden, och inte sällan – beroende på hur vinden blåser – späs det på av stank från allt skräp och avskräde som inte tas omhand.

Den gångna helgen skulle Karins ambassadkollega Robert med familj åka över till Sydafrika, så vi beslöt oss för att hänga på. Inte minst för att få vägledning genom alla procedurer vid gränsövergången. Till gränsen är det ca. 1,5 timmars körning, men det kan variera stort beroende på potentiell köbildning vid ett antal vägarbeten. Vi lämnade staden fredag eftermiddag 13:30 och det flöt på rätt bra trots allt, åtminstone när vi väl kommit ut ur Maputo där rusningstrafiken börjar tidigt på fredagar. Väl vid gränsen gick det relativt smidigt, då vi tack vare våra diplomatpass får gå till ett speciellt VIP-kontor. Dock var det en del köande vid den luckan där man ska deklarera att man tar in sin bil i Sydafrika.

Det som är paradoxalt, och samtidigt lite tragiskt, är hur landskapet skiftar från ena sidan av gränsen till den andra. På Moçambique-sidan är allt brunt och torrt, medan så fort man kommit in i Sydafrika kantas vägen av gröna, konstbevattnade odlingar och plantager. Det är ju trots allt samma jord! Det skulle kunna finnas sådan potential även i Moçambique. När vi pratar kontraster mellan länderna kan vi även nämna prisnivåerna. I Moçambique är det närmast svenska priser som gäller i butiker och restauranger, medan det i Sydafrika är kanske halva priset rakt över lag jämfört med Sverige.

Vårt mål var Nelspruit, närmsta större stad i Sydafrika, dit det är drygt 10 mil från gränsen. Här blev det dock stando pga fler vägarbeten; vi stod helt still en halvtimma, sen rullade det långsamt ytterligare 30 minuter. Vi var därför inte framme vid vårt hotell förrän framåt 19, så sista halvtimmen fick vi köra i mörker. I dessa länder är det inget man gör frivilligt, eftersom en del mötande fordon saknar lyktor och det stundtals rör sig mycket folk vid sidan av vägen (vadå reflexer?). Dessutom är det fortfarande en hel del tung trafik i rörelse även efter mörkrets inbrott.

Vi kom iallafall fram helskinnade till slut, och trivdes storartat på Bundu Lodge där vi bodde två nätter. Inte minst älskade barnen alla djuren som fanns där… små hästar och kaniner och getter, för att sen inte tala om de strutsliknande nanduerna som spatserade omkring fritt där de behagade. Lägg därtill den storslagna utsikten då hotellet ligger högt längs en bergssida, och den klara krispiga luften.

Vårt rum på Bundu Lodge
Vårt rum på Bundu Lodge
En nandu som vaktar receptionen
En nandu som vaktar receptionen

 

 

 

 

 

 

 

 

Lördagen ägnade vi (trots vad jag skrev inledningsvis) till stor del åt shopping. Vi hade fått tips på en ridsportsbutik där vi kunde ekipera Stella med både kläder och utrustning  för hennes nya favorithobby. Sen hängde vi några timmar i köpcentret Riverside, en shopping mall av amerikanskt snitt. Jag följde även med Robert till ”Dr Phil”, en oerhört kompetent bilmekaniker som alla Toyotaägare i Maputo verkar anlita, och gick igenom ett antal punkter vi skulle vilja ha fixade på vår bil, någon gång senare år.

Söndagen blev något extra. Robert och Anna var inne på att ta vägen genom Krugerparken tillbaks och vi hade naturligtvis inga invändningar. Detta är en av de största nationalparkerna som finns i Afrika, till ytan lika stor som Wales, och till skillnad mot de flesta andra får man köra själv där. Vi startade tidigt och körde längs vägar genom parken som till stor del följde Sabie River. Vi hade fått tips om att eftersom det är torrperiod söker sig djuren till vattnet, vilket visade sig stämma. Under ungefär fem timmars körning fick vi se elefanter, giraffer, bufflar, flodhästar, antiloper av alla de slag, apor, vårtsvin, en ynka zebra. Precis innan vi lämnade parken såg vi det som var min höjdpunkt, en noshörningshona med unge! Tyvärr inga ”katter” dock… lejonen lös med sin frånvaro, och vid ett tillfälle var det trafikstockning vid vägen, varpå vi blev upplysta om att det låg en leopard i skuggan på andra sidan floden. Folk satt i sina bilar med kikare och feta teleobjektiv, men eftersom vi hade varken eller blev det ingen leopard för oss. För de som liksom jag är kart-freaks kan jag nämna att vi körde in genom Phabeni-gaten, sen vidare till Skukuza och Lower Sabie, tills vi lämnade parken vid Crocodile Bridge-gaten. Då var vi nästan fram vid gränsstaden på den sydafrikanska sidan, Komatipoort.

Om vi hade planerat detta bättre hade jag naturligtvis tagit med min systemkamera, som även om jag saknar teleobjektiv hade varit betydligt bättre än ”paddan” som jag nu fick fota med. Närbilder blir hyfsade ändå, men på längre avstånd funkar det inte alls. Vi kommer dock tillbaks på höstlovet när vi får besök av familjen Roos, och då ska det banne mig bli bättre bilder!

Giraffen lurar i busken
Giraffen lurar i busken
Antiloper på rad
Antiloper på rad
Kudu-antilop
Hungrig kudu
Vattenhål med flodhästar, bufflar och antiloper
Vattenhål med flodhästar, bufflar och antiloper
Noshörningsmamma med unge
Noshörningsmamma med unge

2 reaktioner på ”Sydafrika

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s