Go Mambas!

Det är något speciellt med att gå på fotboll i Afrika. När vi var i Gambia för ett par år sedan hamnade vi på en landskamp mot Mauretanien. Det var en dålig match på en dålig plan som slutade 0-0 och avslutades med ett riktigt rallarslagsmål med de flesta spelarna inblandade. Men det gav ändå mersmak tack vare stämningen på läktarna med de dånande trumrytmerna och alla kvinnliga försäljare som balanserade dignande fat med frukt och nötter på sina huvuden,  upp och ner längs de branta läktartrapporna. Nu när vi fick höra att Moçambique skulle möta Kap Verde i en kvalmatch till de Afrikanska Mästerskapen var vi inte sena att hänga på.

biljettPå den gråmulna lördagseftermiddagen mötte vi upp med vårt entourage: familjen Lau (inbitna Elfsborgare), lärar-Per och hans två grabbar (hardcore Bajen-fans), och vår guide Fransisco som jobbar med förskolebarnen på skolan. Färden gick till Machava-stadion som ligger i förstaden Matola.  Längs vägen fastnade vi en stund för att vi mötte en lång poliseskorterad bilkaravan med anhängare till RENAMO-partiet, där tydligen även deras presidentkandidat Afonso Dhlakama befann sig. Sen ju närmre arenan vi kom, desto mer tjocknade trafiken, och sista kilometrarna fick vi krypköra.

Där det finns köer, ja där samlas förstås också gatuförsäljare som svärmar kring bilarna med ett utbud som spänner över allt mellan himmel och jord… frukt, grönsaker, chipspåsar, bilreservdelar, you name it. Mellan bilarna gick/sprang också alla de som tog sig till arenan till fots, och från lastbilsflak sjöng och hejade supportrar för full hals. Allt som allt ett härligt kaotiskt sammelsurium bara det värt resan. Men till slut kom vi fram precis innan matchstart och hänvisades till att parkera uppe på ett fält där alla jeepar fick stå.

Machava Stadium
Machava Stadium

Denna arenan visade sig vara en rätt sliten anläggning från sextiotalet, byggd av portugiserna. Den är liksom byggd i en stor sänka i marken, och har därför ingen egentlig överbyggnad, men har ändå en kapacitet på över 40,000. Det finns i Maputo även en stor, modern fotbollsstadium byggd med kinesiskt kapital (som så mycket annat här) och invigd så sent som 2011, så varför matchen inte spelades där vet jag inte riktigt. Det kändes lite hotfullt vid entrén med några pansarfordon och tungt beväpnad militärpolis, något som inte minst barnen reagerade på, men jag antar att det hör till standardrutinerna vid internationella matcher här.

Vår svenska hejaklack
Vår svenska hejaklack

Moçambiques landslag, i folkmun kallade Os Mambas – Mamborna -hade  inlett kvalet rätt svagt med två oavgjorda matcher mot Zambia och Niger.  Kap Verde däremot hade två vinster i bagaget och sågs som favoriten. När vi kom in på de nästan fullsatta läktarna hade matchen precis startat och hejaropen ekade längs bänkraderna. Det räckte med att Moçambique fick en hörna för att det skulle stegras till orkanartade nivåer. Tyvärr var det nästan inga slagverk som i Gambia, men nu vet jag iallafall hur det känns att ha en vuvuzuela i nacken! I den mån något lag förde matchen var det hemmalaget, och strax innan paus kom så det välförtjänta ledningsmålet efter riktigt snyggt väggspel i straffområdet. Då exploderade förstås läktarna och delar av publiken stormade ner på banan som omgav planen under hysteriskt jubel och dans.

Planinvasion efter 1-0 till Moçambique
Planinvasion efter 1-0 till Moçambique

Moçambique fortsatte föra matchen i andra halvlek och med någon kvart kvar gjorde Mamborna även 2-0, ett resultat som stod sig matchen ut. Vi beslöt oss för att lämna matchen då, eftersom vi inte ville riskera att fastna i köer tillbaks till Maputo då vi skulle direkt hem till våra vänner Robert och Anna på middag.

Glatt gäng brevid oss på läktaren
Glatt gäng brevid oss på läktaren

Sänker man blicken från det internationella perspektivet kan fotboll betyda så mycket mer än mästerskapstitlar och ära och berömmelse, vilket alla vi som engagerat oss i ungdomsfotboll förstås redan vet. Till och med presidenten här, Guebuza, verkar ha insett det då han sa följande vid invigningen av Maputos nya fotbollsstadion 2011: ”“The time has come to invest even more in sport, which is a factor in human development and in the struggle against poverty”.

För killar i Moçambique är det en självklarhet att kunna spela, men att tjejer gör det betraktas med skepsis; de ska ju vara med och ta hand om familj och hushåll när de inte går i skolan. En som ville ändra på dessa hårt rotade attityder är Cecilia Andrén, dotter till den tidigare svenska ambassadören, som 2012 startade projektet Futebol dá força (Fotboll ger kraft). Det går ut på att använda fotbollsträningen som en plattform för att stärka unga tjejers självförtroende, och samtidigt undervisa i sex och samlevnad och om deras rättighet till sin egen kropp. Konceptet har blivit en succé och även spritts till Zambia och hem till Sverige, och Andrén har fått en massa priser för ungt ledarskap.

Som ett led i projektet har även en nationell flickserie startats, bl.a. med stöd från landets gamla löpardrottning Maria Mutola, och det segrande laget i serien (från Nampula uppe i norr) fick i somras – som första lag någonsin från Moçambique – åka till Gothia Cup. Om detta och mycket annat kan man läsa på hemsidan http://www.futeboldaforca.com/, så gå gärna in och gör det!

5 reaktioner på ”Go Mambas!

    1. Hej Birgitta, ja jag läste också det. Lagen möttes förresten i onsdags igen, på Kap Verde denna gången, och nu vann de tyvärr, så nu blir det svårt för Moz att knipa förstaplatsen i gruppen.

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s