Utflyktsspecial: Macaneta och Catembe

Nu blir det tomt i lägenheten. Vi har nyss vinkat av barnen som tillsammans med resten av skolan farit iväg på lägerskola, och de kommer inte tillbaks förrän på torsdag eftermiddag. Så inga lämningar, inga hämtningar, inga efter-skolan-aktiviteter tills dess. Vad ska vi hitta på under veckan? Kanske ska vi unna oss ett biobesök, eller ett restaurangbesök på ”lill-lördan”? Ja, vi får se.

Skolan har som tradition att åka på lägerskola en gång per termin, vilket är ett stort steg för både våra och andras barn. I vårt fall har de ju ibland sovit över någon enstaka natt hos kompisar, eller någon helg hos farmor och farfar, men det här är något helt annat. Tre hela nätter utan någon familj! Man skulle kunna tro att åtminstone Stella visat lite nervositet, men icke… både hon och Leo verkar heltaggade. Det blir som en masspsykos på skolan, de som varit med förr drar historier om hur kul de haft tidigare gånger. Helt klart kommer de att växa av erfarenheten!

Målet för skolan var denna gången Macaneta, en populär strand ungefär en timmas resa (inklusive att korsa floden Inkomati på en rackig färja) norr om Maputo, där de ska bo på lodgen Tan’n Biki.  Där ska alltså barnen vara i fyra dagar nu, för att kombinera undervisning med friluftsliv och karaktärsdanande samvaro. Det hade sannerligen inte hänt hemma, där barnen i trean i bästa fall får åka en dag till någon bronsåldersby. På fredag får de dessutom ledigt, eftersom lärarna visa av erfarenheten vet att barnen brukar vara mentalt och fysiskt helt utpumpade efter hemkomsten.

Macaneta är över huvudtaget ett populärt utflyktsmål tack vare sin närhet till Maputo. Många åker dit över helgen, eller bara över dagen, för att sola, bada och äta gott. Vi har själva inte varit där ännu, men har bokat in oss några dagar på just Tan’n Biki på höstlovet.

Ett annat populärt mål för dagsutflykter är Catembe, en halvö på andra sidan Maputobukten. Vi var där igår med Karins väninna från Afrikagrupps-tiden, Lena, som nu arbetar för We Effect (f.d. Kooperation Utan Gränser) ute i provinserna. Under ca. 15 minuters båtfärd lämnar man det larmiga Maputo bakom sig, och kommer istället till en sömnig by med en dammig huvudgata där små affärsstånd samsas med ”barackas”, dvs skjulliknande restauranger. Chapas står där och väntar för att föra folk än längre ut på landsbygden.

Karin och Lena hade en vag hågkomst om att det skulle finnas en restaurang en bit bort längs stranden, och mycket riktigt… efter en stunds promenad dök O Farol (Fyren) upp som en uppenbarelse. Lunchmaten lät vänta på sig nästan en timme, men som klyschan säger… worth waiting for! Vi har fått mycket god mat sen vi kom till Moçambique, men dessa vitlöksgratinerade jätteräkor var lätt det bästa Karin och jag ätit hittills. Att sen skölja ner det med nationaldrycken (ölet) 2M och samtidigt ha hela Maputos svällande skyline som fond på andra sidan vattnet, ja det var livskvalitet. Liknelsen med att vara i Brooklyn och se ut över Manhattan ligger inte långt borta.

Under promenaden tillbaks till färjan hade stranden vaknat till liv också. Många locals hade samlats på stranden för att festa och gunga loss, driftiga damer satt och sålde öl och läsk ur kylväskor, det grillades här och där, och några killar hade riggat upp ett fett sound system, så hela viben var plötsligt mer åt det karibiska hållet. Vi kommer absolut tillbaks!