Kultur med förhinder

Nu var det långhelg igen. Precis som Sverige har Moçambique ett antal nationella helgdagar, men skillnaden är att dessa har inget med religiösa eller bibliska händelser att göra, utan det handlar om  konkreta minnesdagar från landets revolutionära historia. För några veckor sedan, måndag 8/9, var det Dia da Vitória, som var den dag 1974 då fredsuppgörelsen (det s.k. Lusaka-avtalet) efter befrielsekriget mot Portugal undertecknades. Och nu i torsdags, den 25/9, var det Dia das Forças Armadas, årsdagen av när den väpnade kampen för nationell befrielse påbörjades. Exakt vad som inträffade på just den dagen vet jag inte, men intressant är att det i år är 50-årsjubileum… jag är alltså årsbarn med den moçambikiska befrielsekampen, vilket känns bra på något sätt.

Torsdagen var sålunda ledig, men fredagen var skoldag för barnen och arbetsdag på ambassaden. Många valde dock att ta ledigt och sticka iväg till Sydafrika, Swaziland eller någon beach upp längs kusten. Men inte vi, utan vi planerade att stanna hemma och vara lite kulturella för en gångs skull. Det gick så där…

En av Karins vänninor från förra perioden hon jobbade här är finska Soila, som tidigare levde ihop med konstnären Pekiwa. Nu hade Pekiwa en utställning i ett galleri som är inrymt i en lokal inuti tågstationen. Maputos station är förresten ett kapitel för sig; framröstad till en av världens vackraste tågstationer, för vars tillkomst Eiffel (han med tornet) hade ett finger med i spelet. Nu är den i ett tillstånd av total renovering och täckt med byggnadsställningar och presenningar, så i dagsläget lämpar den sig inte för fotografering. Istället har jag plockat en bild från nätet.

Maputo tågstation
Maputos tågstation, ett landmärke

Vi kom till utställningslokalen i fredags eftermiddag, men då sitter det en skylt där att det är stängt och att vi är välkomna tillbaks dagen efter kl 10:00. Det var extra snöpligt eftersom vi tagit med Stanley, ambassadörens man, och deras två grabbar, men vi fick iallafall uppleva lite myllrigt lokalt folkliv eftersom ett tåg just rullade in vid perrongen, och beundra gamla ånglok som står utställda där. Som plåster på såren gick vi även till Maputo-klassikern Café Continental och fikade. (För att behålla inläggets kulturella vinkling kan jag nämna att caféet ligger nästan granne med Teatro Avenida som Henning Mankell var med och startade).

Snopet med stängt galleri. Några av Peki's verk utanför som smakprov
Snopet med stängt galleri. Några av Peki’s verk utanför som smakprov
Tulani, Leo, Sasha, Stella och Loket
Tulani, Leo, Sasha, Stella och Loket
Nokia lägger beslag på de bästa reklamplatserna
Nokia lägger beslag på de bästa reklamplatserna

Nåväl, vi återvände till galleriet på stationen på lördagen, men nä… det är fortfarande låst och samma skylt sitter kvar i fönstret, trots att klockan passerat 10 med god marginal. Det var extremt irriterande, eftersom det – enligt den information vi hade – skulle vara utställningens sista dag! Vi hade gärna velat se den, eftersom Peki numera räknas till Maputos mest intressanta konstnärer, och har utvecklat en personlig stil. Han återanvänder nämligen stora trästycken från t.ex. gamla dörrar och båtar som han målar på och skulpterar med. Men förhoppningsvis dyker det upp nya chanser att se hans verk framöver.

Därefter hade vi ett ärende till flygplatsen. På vägen dit kör man igenom en väldig rondell, Praça dos Heróis, vars ena sida flankeras av en omtalad muralmålning som illustrerar landets historia, från kolonialismens och slaveriets tidsålder, över kriget mot Portugal och det påföljande inbördeskriget, fram till våra dagar. Jag har länge tänkt fota den, och hoppade nu ur bilen för att göra slag i saken.

Muralmålning vid Praça dos Heróis
Muralmålning vid Praça dos Heróis

I mitten av rondellen finns dock ett monument över landets hjältar, och en beväpnad vakt därifrån kom fram och sa att det var fotografering förbjuden och att jag måste deleta mina bilder. På stapplig portugisiska frågade jag dock om jag inte kunde få spara en enda, och OK… han var inte helt omedgörlig, så han pekade ut en bild som jag fick behålla.

På kvällen var vi hembjudna på utsökt middag till rektor Clara och hennes man Per som är högstadielärare på skolan. De bor i ”lärarhuset” mittemot skolan, en sjuvåningsbyggnad där tre av planen bebos av lärarfamiljer. Huset ligger granne med sydafrikanska ambassaden på ena sidan, och på andra sidan byggarbetsplatsen som vi går förbi varje dag på väg till skolan, som det påstås ska bli 30 våningar högt, men fan tro’t…

Deras två pojkar David och Jacob går i nian respektive sexan, och tillhör kanske inte de som våra barn hänger mest med pga åldersskillnaden, men som så många gånger förr fungerade Wii utmärkt som en överbryggare mellan generationerna. Och i brist på den lokala kultur vi gått miste om under helgen, var det iallafall trevligt att med Per sitta och diskutera kritvit, heteronormativ och, enligt vissa, pseudofascistisk subkultur i form av gamla industrisynthband som DAF, Front 242, Laibach och Die Krupps, medan vi sippade tanzaniskt rödvin!

Lärarhuset - mycket trevligare inuti än exteriören vittnar om
Lärarhuset – mycket trevligare inuti än vad exteriören antyder

5 reaktioner på ”Kultur med förhinder

    1. Hej Betty, kul att ses igår. Det är lite tudelat… jag känner att jag mer och mer accepterat den ”fatalistiska” mentaliteten här, alltså att saker händer när de händer men man kan aldrig exakt veta när och hur. Det är liksom inget man kan påverka, och meningslöst att bli irriterad över, om det inte blir som planerat. Andra saker är svårare att smälta. T.ex. som f.d. rabiata sopsorterare att allting nu bara åker ner i samma soppåse, och bristen på sopkärl och papperskorgar ute på stan, och i den mån det finns att folk i gemen struntar i att använda dem. Men som sagt, det är inget jag kan påverka. Har ingen aning om varför man inte fick fota den där muren, även om många regerings- och myndighetsbyggnader förvisso har fotoförbud. Kanske ville den där vakten bara utöva den lilla makt han hade?

      Gilla

      1. Ja verkligen kul! Skype känns nästan som f2f när bild o ljud funkar bra. Intressant hur man ändå anpassar sig ganska snabbt men jag kan tänka mig att det är jobbigt när man vet hur något (sopsortering t ex) kan fungera och hamnar i en situation där man måste ta ett steg bakåt i utvecklingen. Jag kan samtidigt inte låta bli att fundera över hur mycket vår svenska miljömedvetenhet hjälper världen egentligen… Nog inte mycket, men principen är ju viktig. Hälsa Karin o barnen!

        Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s