Tofo

Så var det dags för vårt första jullov i Moçambique. Terminsavslutningen var avklarad, skolkompisarna och ambassadkollegorna for iväg åt olika håll, och vi packade väskorna för en dryg veckas strandliv. Det finns förvisso en hel del utmärkta stränder med enstaka hotell närmare Maputo, men Tofo – ganska exakt 50 mil norrut – är nog den närmsta egentliga badorten som på något plan kan mäta sig med destinationer i Thailand och grekiska övärlden när det gäller utbud av boende, restauranger och aktiviteter. Längs den långa stranden finns ett stort antal hotell och privathus för uthyrning i olika prisklasser, och på gatorna runt Tofos lilla centrum/marknad finns ett litet kluster med restauranger och barer. Där finns också en hel del firmor som arrangerar dykutfärder, fisketurer, dhow-utflykter, valsafaris, surfkurser, quad bike-uthyrning, mm, för den som vill ha en mer aktiv semester.

Avslutningssång på sista skoldagen innan jullovet
Avslutningssång på sista skoldagen innan jullovet

Efter en tidig start den 20 december kom vi fram till vår lodge, Casa Berry, drygt åtta timmar senare. Vi hade bokat en egen ”cabana”, en hydda modell större i direkt anslutning till stranden, så bruset från vågorna var den ständiga ljudkulissen, dag som natt.

Vår cabana
Vår cabana
Vyn från hotellrestaurangen
Vyn från hotellrestaurangen

Naturligtvis blev det mycket bad och hoppande i vågorna under veckan, oftast uppdelat i ett förmiddags- och ett eftermiddagspass för att inte bränna oss i solen – som strålade så gott som hela tiden. Att försöka ligga på stranden och bara slappa med en bok gick dock inte lika bra… man kan säga att vår önskan om avkoppling och de lokala strandkillarnas önskan om att sälja på oss prylar, inte var riktigt kompatibla. Däremot shoppade vi en hel del iallafall, men då gick vi till marknaden istället.

Stella får flätor med pärlor i
Stella får flätor med pärlor i
Tofo strand
Tofo strand

På vägen till Tofo hade vi passerat staden Inhambane, som även är huvudstad i provinsen med samma namn. En dag åkte vi tillbaks dit för att ta oss en nämre titt på stan. På sätt och vis påminde den om Maputo fast i mindre skala, med många gamla koloniala hus i varierande grad av förfall, men även en del som var riktigt välbevarade…  den fina bion t.ex. Hittade också en mysig restaurang vid hamnen, Bistro Pescador, där vi fick smaskig lunch.

Vacker art deco-biograf i Inhambane
Vacker art deco-biograf
Lågvatten i hamnen i Inhambane
Lågvatten i hamnen i Inhambane

Sen blev det julafton, och trots barnens farhågor om motsatsen hade tomten verkligen kommit och lämnat varsin hög med klappar när de vaknade på morgonen. Samma dag hade vi bokat en utfärd med dhow till två små öar, men det blev ingen bra start. Vi var i god tid på platsen där vi och andra grupper skulle gå ombord på våra båtar, och de seglade iväg en efter en… alla utom vår, eftersom det sydafrikanska sällskap vi skulle åka med aldrig behagade dyka upp. När de väl kom efter en trekvart hade vi taggarna utåt, men de bad om ursäkt och sa att de inte fått veta att de skulle dela dhow med oss. OK, en arrangörsmiss alltså, och vi taggade ner oss.

Jultomten kom till Tofo
Jultomten kom till Tofo
Vår dhow, i väntan på sydafrikanska medresenärer
Vår dhow, i väntan på de sydafrikanska medresenärerna

Så vi seglade äntligen iväg till den närbelägna Pansy Island som inte var mycket mer än en sandbank som dyker upp ur havet vid lågvatten. Där åt vi frukost, samlade snäckor och snorklade ett tag… och barnen blev lite rädda för småkrabborna som tittade upp ur sina hål. Vi fortsatte sen till Ilha Dos Porcos (Grisön), en lite större ö bebodd av ca 800 personer som främst livnärde sig på fiske och lite odling.

Leo och hövdingen
Leo och hövdingen

Där fick vi en rundvandring, och det var fascinerande att se hur detta lilla och relativt isolerade samhälle ändå hade skola, sjukstuga, kyrka, fotbollsplan och en central samlingsplats med restaurang. Där åt vi en läcker buffélunch med allt havet kunde erbjuda, samt den obligatoriska kycklingen förstås. Öns hövding kom och drack lite öl med oss, och visade stolt sin svällande mage… ett resultat av allt skålande med besökande grupper under årens lopp, vilket verkade vara hans främsta uppgift.

Flamingos på Pansy Island
Flamingos på Pansy Island
Barn på Grisön
Barn på Grisön

På vägen tillbaks mot fastlandet blev det lite problem. Eftersom vi hade kommit iväg så sent hamnade vi efter ett tag i ett knepigt läge med tidvattnet.

Dhow-dragare på Indiska Oceanen...
Dhow-dragare på Indiska Oceanen…

Vi stod i princip still eftersom strömmen tog oss bakåt i samma fart som seglen tog oss framåt. Fast eftersom det var så grunt hoppade ett par av båtsmännen

... och jag kände mig som en i denna tavla, Ilya Repins klassiska "Pråmdragare på Volga"
… och jag kände mig som en i denna tavla, Ilya Repins klassiska ”Pråmdragare på Volga”

i vattnet för att dra oss framåt i ankarlinan, och efter ett tag följde jag och två av sydafrikanerna efter. Med gemensamma krafter kom vi efter ett tag ut i gynnsammare strömmar och kunde slutligen segla i land, och vi drog en liten diskret pust av lättnad. Det började bli lite väl äventyrligt för vår smak.

Julaftonskvällen avslutades sedan med ett Skype-samtal med familjen hemma i snöiga Sverige, som samlats hos faster Lotta och farbror Steve i Bromma. Wifi fanns endast i hotellets restaurang och hade tidigare knappt fungerat, men nu var uppkopplingen mirakulöst nog nästan perfekt!

Dagen efter, på juldagen, kom familjen Björkhem till Tofo, och på Annandagen kom ytterligare en av lärarfamiljerna från skolan, Jon och Wenche Hovda med sina tre barn, dit. De hade dessutom med sig vänner från Norge, en familj med fyra barn, så när vi alla 19 personer tillsammans gick ut och åt middag på restaurang Tofo Tofo testade vi kökets kapacitet till det yttersta, men det gick förvånansvärt bra.

Nitton glada nordbor runt bordet
Nitton glada nordbor runt bordet

Igår, den 28:e, var det till slut dags att återvända till Maputo, och jag tror vi alla kände oss nöjda med vår sköna strandvecka. Under färden handlade vi frukt, nötter och piri piri-sås av försäljare som stod och sålde längs vägen. Sista två timmarna kom så regnet, ett riktigt tropiskt skyfall så man periodvis knappt såg vägen framför sig. Det sinkade oss, men till slut kom vi välbehållna hem efter lovets första vecka.

Cashewnöts-försäljare vid vägkanten
Cashewnöts-försäljare vid vägkanten

 

En reaktion på ”Tofo

  1. Oj,vilka äventyr, skönt att inte veta så mycket i förväg.
    Hoppas att vi kan skypa i morgon

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s