Jag märker att jag har lättast att skriva på bloggen när jag har något specifikt ämne eller tema att ta upp. Att ”bara” beskriva vardagen är en mycket större utmaning. Vardagen är som ett strömmande flöde av flyktiga ögonblick, vissa mer minnesvärda än andra, men ofta är det svårt att fånga dem. Fast i själva verket upplever jag ju dagligen saker som även om de i stunden kan verka för banala för att nämna här, så bidrar de till att forma vår erfarenhet av Moçambique – och är därför per definition värda att ta upp. Den här tillvaron kommer vi om några år tänka tillbaks på och undra vart tiden tog vägen, så alla sparade (minnes-)bilder är ju av betydelse!
Så idag var det tisdag, en av de dagar då jag inte jobbar, utan har tid för andra projekt och aktiviteter. Normalt springer jag en runda med Thomas efter lämningen på skolan, men eftersom hans snuva vägrar släppa taget får jag sköta träningen själv. Då valde jag löpbandet i gymmet nere på Clube Naval istället, för att sen följa upp med en timma i maskinernas sällskap. Att därefter lägga sig i en solstol brevid deras pool med en god bok (se brevid), och samtidigt beställa en capuccino och en kycklingsandwich, ja det är ren vardagslyx.
Även om jag tappat lite vikt sen vi flyttade ner, både tack vare träning och (marginellt) förbättrade kostvanor, är jag tydligen för tung för vår säng. På min sida har sängbottnen nämligen börjat släppa från själva ramen, så jag behövde åtgärda det på något sätt. Eftersom jag älskar att cruisa runt i bilen med musiken från någon lokal radiostation på hög volym, så tar jag varje chans att köra en sväng. Jag skulle egentligen vilja filma allt gatuliv och lägga upp här. Detta gav mig iallafall en ursäkt att fara till Construa, en byggmarknad i närheten av Maputos flygplats som jag passerat några gånger tidigare men aldrig varit inne i. Och det var väl nästan som vilket Bauhaus eller K-Rauta som helst, fast med lite mindre sortiment. Jag hittade iallafall en påse med bastanta skruvar och muttrar, med vars hjälp jag senare kunde fixa sängen. Hoppas det håller…
På vägen hem igen skulle jag tanka. Jag brukar försöka välja en bensinmack som ser någorlunda modern och fräsch ut, för att maxa chansen att det funkar att betala med kort. Hittills har det alltid gått bra, men på den här BP-stationen drog jag en nitlott. Kortköpet gick inte igenom. Jag sprang iväg till några närbelägna bankomater för att försöka ta ut kontanter, men det gick inte heller. Verkade vara något systemfel med Mastercard (som Handelsbanken tvingat på oss eftersom Visa tyvärr utgick ur deras sortiment). Hur som helst, efter en diskussion med mackens föreståndarinna, beslöts att en anställd skulle åka med mig hem för att få pengar. Hon poängterade att jag inte behövde åka tillbaks själv, utan jag hörde att hon sa till den anställde att han skulle ta en txopela (chopela) tillbaks. Det är Maputos version av tuk-tuk, en budgetvariant av taxi vars chaufförer bränner runt som kamikazepiloter i trafiken. Väl hemma lämnade jag pengar till killen från macken, som blev sur när han förstod att jag trots allt inte tänkte köra honom tillbaks. Nä, jag hade lagt nog med tid på den här tankningen redan.
Tisdag eftermiddagar brukar jag och några andra föräldrar turas om att köra våra döttrar till stallet där de går på ridskola. Men ridningen har varit nerlagd ända sedan årsskiftet av den tragiska anledningen att hästarna blev förgiftade. Tydligen hade deras foder kontaminerats av kycklingpellets som innehåller ämnen som är dödligt giftiga för hästarna. En av stallets hästar dog och många andra var i kritiskt tillstånd. Lyckligtvis håller de på att repa sig nu, men de är ännu för kraftlösa för att kunna bära ens ett barn. Det är en otroligt tråkig situation, framför allt för Lisa (mamma till skolkompisen Leila) som driver stallet, men även för Stella som verkligen blivit en riktig hästtjej sen vi flyttade hit.
På tisdagar förbereder normalt vår hemhjälp Salomé middag åt oss. Men nu var hon hemma, magsjuk, så jag fick själv ordna fram något. Det blev en god laxanrättning, gratinerad i ugn och med en sås av creme fraiche och sweet chili. Till det gjorde jag och Karin slut på en flaska vitt som blev kvar efter helgen. När jag just druckit upp plingade det till i mobilen: sms från Leif som undrar om jag var redo för vår tennismatch på skolan klockan 19… vilket var en kvart senare. Aj då, det hade jag helt glömt! Men men, det var bara att försöka skaka av sig promillen och byta om i expressfart. Normalt brukar jag slå Leif, som är svensk Moçambique-veteran med kopplingar till missionsverksamhet här, men vid ställningen 8-8 bröt vi för den här gången.
Hem och duscha, och lite senare efter att barnen somnat var det dags för vår senaste craving: att se ett avsnitt av House Of Cards som vi missade helt när det gick på TV. Vi har nu kommit halvvägs in i säsong 2, som vi lånat på DVD-box av Karins kollega Claire. Spänningen stiger…
Ja, så passerade ännu en tisdag, med många vardagliga inslag, men ändå unik på sitt sätt.
Jo förresten, innan jag sätter punkt kommer ett lästips. Som några av er noterade var det en journalist som kontaktade mig i kommentarsfältet till ett tidigare blogginlägg. Sen blev det inget mer av det trots att jag svarade henne, men nu har iallafall hennes reportageresa hit ner utmynnat i en artikel i tidningen ETC. På deras webbplats kan man läsa inledningen av den, men för att läsa hela reportaget verkar det som att man måste köpa papperstidningen. Om någon köper den, spara den gärna till oss.
Örby - Maputo - Lusaka 