Bus eller godis

Barn som gillar att spöka ut sig till påskkärringar eller något skräckaktigt i samband med Halloween, har inget större utrymme för att frossa i dylika utklädnader här. Dels finns dessa traditioner bara i begränsad skala ens i de utländska kretsarna, och dels går det ju inte att släppa ut barnen hur som helst på gatorna. Istället får man förlita sig på privata initiativ för att få leva ut sådana böjelser, och tur då att vi har vänner som Claire och Arnaud. När dottern Chléa firade födelsedag förra helgen var det med ett otroligt välplanerat kalas med Halloween-tema.

Där serverades allehanda rysligheter från kakbordet. Det lektes spökcharader och zombie-dansstopp, och man fick testa saker som att gräva omkring i en hjärna (någon slags spaghettiröra). Sist men inte minst skulle godispåsen hittas i ett mörklagt vindsutrymme, endast svagt upplyst av fluorescerande dödskallar. Ja barnen bubblade över av berättelser efteråt. Hur lyckat som helst, med andra ord!

Vi passade på att under tiden äta och dricka gott tillsammans med vännerna Thomas och Christina på stans flottaste hotell, Polana. Det var förresten Chléas mammas, Claire, sista kväll i Maputo på ett tag. Efter en mountainbike-olycka för några veckor sen ådrog hon sig tre frakturer i ena axeln, förutom att den hoppade ur led. Så pass komplicerade brott att det inte var att tänka på att åtgärda i Maputo. Att operera i Sydafrika visade sig sen bli för dyrt för det försäkringsbolag som alla UD- och SIDA-utsända är anslutna till (Kammarkollegiet) så nu är hon hemflugen till Sverige, med armen fixerad i mitella, för att skruva ihop det hela. Väldigt tråkigt, men vi hoppas förstås på snar återhämtning och återkomst.

Annars är det en fin period i Maputo just nu. Efter förra veckans stormande är det varmt och behagligt, utan att ha blivit allt för hett ännu. Staden är liksom uppklädd i en färggrann skrud: akacia-träden står nu i full blom, och bougainvillean är på gång också. Vagnarna som gatuförsäljarna drar runt dignar av inbjudande frukter.

I parken i andra änden av vår gata, Jardim dos Namorados (de förälskades trädgård) blir det lätt hysteriskt så här års på helgerna. Det är en tradition att nygifta kommer dit efter själva ceremonin för fotografering med sina följen. Då kommer de oftast farande utanför vårt hus, först brudparet i någon fint pyntad bil, sedan resten av de sjungande gästerna i minibussar eller på lastbilsflak. Så är det året runt, men som sagt… så här års är det extra många bröllopssällskap så till den grad att gatan blir igenkorkad av alla fordon. Men om man bara låter bli att ta sin egen bil är det otroligt trevligt att flanera omkring i parken vid dessa tillfällen, för att sen slå sig ner för lunch eller fika på caféet där.