Kraschade helgplaner

Ibland blir det inte riktigt som man tänkt sig. Den här helgen (f.ö. antagligen den varmaste sen vi flyttade hit, med en temp upp mot 40-gradersstrecket) hade Leo glatt sig åt att få följa med en annan svenskfamilj på en weekend-utflykt till Bilene, en badort 2,5 timmars körning norr om Maputo. Men de hade knappt hunnit ut ur stan i lördags morse förrän de krockade med en mötande bil som av okänd anledning kom över på deras sida. Det skedde på den nya ringleden runt Maputo, på en sträcka där det fortfarande pågår vägarbeten, så turligt nog var farten inte så hög, men det var ändå tillräckligt för att båda bilarna skulle bli obrukbara av smällen. Så det var en rejält omskakad Leo jag fick åka och hämta upp. Dessutom hade han ont på överkroppen och blåmärken efter säkerhetsbältet, så vi tog det säkra före det osäkra och åkte till en klinik för att kolla upp honom och ta lite röntgenbilder. Men det var lyckligtvis inga frakturer eller andra skador, förutom märkena efter bältet. Värst är nog ändå den mentala biten… minnena kommer leva kvar, men han får ”de-briefa” i den takt han känner för.

På kvällen blev det desto roligare. Vi hade sen tidigare bestämt att ses med diverse andra familjer på restaurangen Spicy Thai, som ligger bara något kvarter från oss. Bakgrunden är att på Ericssons lokalkontor i Maputo finns en svensk, Mats, som är gift med Anne från Filippinerna, och de har en son som går på förskolan på Skandinaviska Skolan. I Maputos filippino-kretsar är det några killar som har ett cover-band som Anne ibland sjunger med, och på lördagkvällar är de ”husband” just på Spicy Thai.

Som jag nämnt i något tidigare inlägg är vi några svenskar med anknytning till ambassaden som också börjat spela ihop i ett band som går under arbetsnamnet Capulanaz – med z-ändelsen i gammal fin dansbandstradition. Vi slöt upp på Spicy Thai med våra familjer för att äta och lyssna på filippino-gänget. Vi hade hört att det brukar bli lite jam-session efter ett tag, när även andra får vara med och spela, så jag fick hoppa in och trumma till Cranberries’ nittiotalshit ”Zombie” som Anne sjöng. Jag hade förvisso aldrig spelat den live tidigare, men eftersom jag hade blivit förvarnad om att jag kunde få chansen att göra ett inhopp så hade jag intensivlyssnat på låten tidigare under dagen… och jag törs nog säga att jag satte den med hedern i behåll.

Sen lite senare när filippinarna tog paus gick vi upp på scenen med Capulanaz och rev av ”White Wedding” med Billy Idol och ”London Calling” med The Clash, och responsen från övriga restauranggäster var tillsynes väldigt god. Vi saknade tyvärr vår keyboardspelare Robert, som är den enda av oss som har någon egentlig musikerbakgrund att tala om (han producerade bl.a. The Ark innan han klippte sig och blev biståndsbyråkrat), men det var alltså jag bakom trummorna, Love på bas, Magnus på gitarr och Fabio på sång. Fabio är vårt fynd, speciellt eftersom ingen av oss andra kan eller vill sjunga. Han är från Brasilien, läser socialantropologi i Uppsala, och jobbar nu på en avhandling i Maputo samtidigt som han extraknäcker på den danska ambassaden. Efteråt fick vi på stående fot erbjudande av filippino-gänget att spela med dem redan nästa lördag, men vi får skjuta på det till efter jul- och nyårshelgerna eftersom de flesta av oss reser till Sverige på lov inom kort.

Här är ett kort videoklipp från när ”London Calling” framfördes live, sannolikt för första gången någonsin  i Maputo: