Maputo – vår stad

Ja i ännu några månader är Maputo vår stad. Vart vi tar vägen efter sommaren står ännu skrivet i stjärnorna. Snart nog får vi veta om det blir någon av de nya posteringar i Afrika som Karin har sökt, eller om vi vänder tillbaks till Stockholm. Nu när timglaset håller på att rinna ut, är det som att alla sinnesorgan går på högvarv och är extra känsliga för intryck. Ögon, öron och inte minst näsa – alla registrerar de noggrant varje detalj för att pränta in dem i hjärnbarken. Färgerna från blommande träd, dignande fruktkärror och kvinnornas mönstrade capulana-tyger. Doften av grillad kyckling med piri-piri från något av alla små informella gatustånd – blandat med odören från ruttnande sopor och urin. Ljudkulissen från trafiken runt vår bostad mitt i stan; mullrande V8-motorer i lyxiga Jeepar stångandes med skramliga halvt fallfärdiga chapas – minibussar. Eller, ibland i mer välsignade ögonblick: ljudet av vågbrus, rasslande palmblad och pysandet när en flaska 2M-öl öppnas. Alla dessa intryck måste lagras, för att när som helst i framtiden kunna återkallas ur minnesbanken.

Men är det samma stad som vi flyttade till för snart fem år sedan? Både ja och nej. Stadsbilden har för evigt förändrats. Den nya bron och skyskraporna på 20-30 våningar som färdigställs med jämna mellanrum har skapat en ny siluett. En mer subtil förändring är att Heineken tar över mer och mer på de lokala ölens bekostnad. Heineken bygger en stor fabrik strax utanför Maputo, och snart sagt alla stadens bättre barer och restauranger har numera skyltar, parasoll och ölkranar från Heineken. Men så är det – globaliseringen hittar hit också. En sak som dock inte förändrats, och inte kommer göra det än på länge, är livet för gemene man, i myllret där nere på de trasiga trottoarerna, i skuggan av de nya skraporna där de nyrika sitter bakom tonade rutor i luftkonditionerade rum. De som redan har må ha blivit ännu rikare, men för minst 90% av befolkningen handlar livet om ett ändlöst tragglande för att få tillvaron att gå ihop. Man känner deras maktlöshet och blir så ledsen för deras skull.

För det styrande Frelimo-partiet har om möjligt blivit än mer världsfrånvänt, cyniskt, maktfullkomligt och alldeles alldeles genomruttet. Korruption och förskingring avslöjas på löpande band, men leder sällan någon vart eftersom poliser och domstolar ända upp till Riksåklagaren alla går i Partiets ledband. Vid kommunalvalen i höstas försökte de inte ens fuska med försiktighet. För när rösträkningen gick i oppositionens favör stängde man på en del håll helt enkelt ner vallokalen, eller så bar poliser i väg valurnorna, och Frelimo utropades som vinnare i det distriktet. Allt inför ögonen på observatörer och journalister. Oppositionens protester bara viftades  bort, och underkändes för att protesten gjorts för sent, i fel instans eller för någon annan påhittad teknikalitet. Men folk är heligt förbannade nu, måttet håller på att bli rågat, det jäser under ytan. Jag är på sätt och vis glad att vi inte kommer vara kvar i oktober när det är presidentval. Det har potential att bli riktigt stökigt då.

Vad beträffar alla korruptionsskandalers moder – de lån på 2 miljarder dollar som den gamla regeringen olagligt tog under förevändning att köpa fiske- och patrullbåtar – där har det hänt saker på sistone.  Mycket av pengarna gick ju upp i rök och de båtar som faktiskt inhandlades ligger oanvända och rostar i Maputos hamn. Givarländer och IMF håller efter avslöjandet om lånen inne biståndspengar, och Moçambique har i sin tur ställt in avbetalningarna på lånen – det finns inte resurser till det. Svenska ambassaden betalade en utredning om vad som hade hänt, och resultatet, den s.k. Kroll-rapporten, landade på Riksåklagarens bord för över ett år sen. Därefter har inget hänt. Engelska motsvarigheten till Finansinspektionen (FCA) började också nysta i fallet eftersom det var Londonkontoren hos de inblandade bankerna (Credit Suisse och ryska VTB) som lånade ut pengarna, men också det rann ut i sanden. Men nu har amerikanska myndigheter tagit tag i saken, och då börjar det genast hända saker. Den förre finansministern Manuel Chang greps på Johannesburgs flygplats strax innan jul, anklagad bl.a. för mutor och pengatvätt, och väntar på att utlämnas till USA. Tre högt uppsatta personer på Credit Suisse greps i London. Och en person på det Abu Dhabi-registrerade företaget PrivInvest, som var hjärnan bakom hela upplägget, greps i New York. Och plötsligt blev det fart här i Moçambique också. Man har krävt att Manuel Chang ska återföras hit istället för att utlämnas till USA, för man är livrädda att han ska ”gola” i utbyte mot att slippa skaka galler resten av sitt liv. För på USA’s ”wanted”-lista finns bland många andra namn ytterligare ett par ex-ministrar samt fd presidenten Guebuza. Han påstås ha flytt Maputo och befinner sig på okänd ort av rädsla för att bli utlämnad.

”Jag betalar inte de hemliga lånen”

Regeringen har hela tiden hållit god min i elakt spel, och avsett att betala tillbaka lånen eftersom de inte vill erkänna den monumentala korruption som ligger bakom. De förhandlar med kreditgivarna om anstånd tills gaspengarna börjar rulla in på allvar om 10-15 år. Men från många håll både utom och inom landet har det rests krav på att lånen ska strykas, eftersom det från dag ett handlade om ett kriminellt upplägg för att enskilda individer skulle berika sig själva. En antikorruptions-organisation här i landet, CIP, tryckte tidigare i veckan upp 2000 t-shirts med budskapet på bilden här bredvid, som man delade ut gratis på sitt kontor. Då blev polisen ditkommenderad för att beslagta alla tröjor, med motiveringen att de kan användas för ”illegala demonstrationer”. Så nervösa är man alltså nu.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s