Lucia x 2

Svenskar i förskingringen tenderar att krama svenska traditioner extra hårt. Exempelvis har jag nog aldrig dansat så mycket runt stången som den sommar jag var i Paris och besökte syster Lotta, och vi hamnade  på midsommarfirande bland andra svenskar på Sorbonne-universitetet. Och när det firas Lucia här i Maputo, sker det inte bara en utan två gånger.

I torsdags kväll, den 11:e,  hade ambassadörsparet Irina och Stanley bjudit in till stort traditionsenligt Luciafirande på residenset. Hela svenskkolonin och många andra nordbor var där, plus andra inbjudna höjdare som kanske inte var så bekanta med denna exotiska tradition, men ambassadör Irina – iförd folkdräkt från Västergötland dagen till ära – lade ut texten om detta i sitt välkomsttal.  Det bjöds sen på glögg samt pepparkakor och lussebullar, och skolkören (dvs alla barn på skolan, förutom minstingarna på förskolan) fick tillfälle att genrepa sitt Luciatåg. Barnen var så duktiga och sjöng sånger på flera olika språk, och efter framträdandet var knappt ett öga torrt  kan jag försäkra.

På fredagmorgonen var det sen dags att göra om uppträdandet på skolan, och då fick även dagisbarnen vara med. Trots att det satte igång redan vid 08:00 låg temperaturen på över 30 grader, så det var nog ingen lek för barnen, framförallt inte de som hade på tomtedräkt eller var utklädda till pepparkaksgubbar. Dessutom fick de ta i för fulla muggar i sången för att försöka överrösta slamret från byggena runt omkring. Men de gjorde det med bravur igen!

Sen på fredagkvällen var vi och ett par andra familjer hembjudna på knytkalas till Claire och Arnaud (föräldrar till skolkompisarna Chléa och Melvin). Vi hade bestämt att Stella skulle sova över hos dem efteråt, och Leo var dessutom bortackorderad till bästa kompisen Nelson vars familj också var där, så helt plötsligt var jag och Karin barnlösa. Vad gör man då? Ja, eftersom vi ännu inte på allvar smakat på Maputos nattliv begav vi oss ner mot Baixa-delen av staden där det är lite svängigare uteliv än runt där vi bor.

Vi stannade först vid den populära musikbaren Bar Africa, där det visade sig vara livemusik, men på ljuden som läckte ut till gatan hörde vi att det inte var nå’t för oss. Vi fortsatte förbi Fransk-Mocambikanska Kulturinstitutet där det ofta händer saker, men det var igenbommat. Nästa anhalt blev den klassiska klubben Gil Vicente, och där hade vi mer tur. Det skulle bli konsert där också, med den lokala sångerskan Wanda Baloyi som numera bor i Kapstaden. Det visade sig vara en riktigt trevlig bekantskap, som stilmässigt skulle kunna jämföras lite med Lisa Nilsson eller Tityo. Någon slags soul som drar åt det jazziga hållet alltså. Normalt inte direkt någon favoritmusik för mig… men här klaffade det, inte minst tack vare det snuskigt tighta bandet. När klockan passerat ett var spelningen fortfarande inte slut, men eftersom vi höll på att gäspa käkarna ur led och ölen inte gjorde oss piggare längre, insåg vi att det var dags att bryta upp. Men vi insåg också att vi måste bli bättre på att insupa Maputos nöjes- och kulturliv, som finns där ute… hela tiden!