5 dagar, 4 länder, 255 mil

Även om vi kommer vara här i Moçambique i minst två år, har vi insett att det finns så mycket vi vill hinna se och göra så vi ska försöka ta alla chanser att komma ut och se oss omkring. Nu var det en ledig tisdag (Dia dos Heróis, till minne av de som stupade i befrielsekriget mot Portugal), så vi passade på att även ta fre+mån ledigt för att få en riktig långhelg. Målet denna gång var Lesotho, ett litet bergigt kungarike helt omslutet av Sydafrika, som vi hört så mycket gott om. Till skillnad mot i Swaziland har dock deras regent, Letsie III, ingen formell makt, utan fyller ungefär samma funktion som vår svenske Carl-Gustaf, dvs ingen alls förutom rent ceremoniella uppdrag.

Till Lesotho är det runt 100 mil så vi var tvungna att dela upp körningen dit och tillbaks på två dagar.

Första natten hade vi egentligen tänkt stanna i Johannesburg, men vi kom dit i så pass god tid att vi fortsatte köra ett par timmar till för att få en kortare etapp följande dag. Vi hamnade istället i den lilla staden Kroonstad, där vi tog GPS’en till hjälp för att navigera oss fram till ett slumpvis valt boende. Vi kom då till ett guesthouse kallat Arcadia, som visade sig vara riktigt sympatiskt… ett ställe där all dekor, statyer, fontäner, mm, gick i någon slags antik grekisk stil vilket kändes lite bisarrt.

Efter en god natts sömn fortsatte vi mot Lesotho, och äntrade landet via gränsövergången i huvudstaden Maseru. Det var rätt lång kö till passkontrollen, men genom att visa våra diplomatpass fick vi gå före. Vi försökte då ignorera de grymtningar som hördes från slutet av kön. I Maseru började vi med att köpa lunchpizza som vi åt i bilen medan vi körde vidare mot vår första anhalt 13 mil rakt upp i bergen, in i Lesothos hjärta. Hela landet ligger som på en högplatå där även de låglänta områdena är belägna på minst 1500 m.ö.h. medan de bergiga delarna (=större delen av landet) når upp som högst till nästan 4000 meter. Vårt mål, den lilla byn Semonkong (”the place of smoke”), låg på ungefär 2200 meters höjd, men längs vägen passerade vi bergspass betydligt högre än så. Tyvärr var det regnigt och dimmigt då, men dagen efter när vi körde tillbaks samma väg hade vi bättre tur med vädret och fick se den vidunderliga utsikten.

Väl framme tog vi in på Semonkong Lodge, som kändes mer som en ranch konverterad till lodge, där vi bodde i ett supermysigt hus byggt på traditionellt sätt med stenväggar och stråtak. Basotho (folkslaget som utgör 99,7% av invånarna i landet) är ett hästfolk, så det kändes helt naturligt att hästar gick och betade utanför vårt hus. Det vi inte riktigt insett var hur kyligt det skulle vara, framför allt när solen gick i moln… som en svensk höstdag ungefär. Då kändes det skönt att kunna tända upp en sprakande brasa i vår egen kamin.

Anledningen till att vi överhuvudtaget åkte hit var att i närheten ligger ett av Afrikas högsta vattenfall, Maletsunyane Falls (192 m). Röken från detta fall är det som gett byn dess namn. Tidigt morgonen därpå när solen strålade vandrade vi dit med Julius, en ung lokal guide, vilket tog 1,5 timme i vardera riktningen.

Vandringen dit var nästan överjordiskt magisk; över kullar och bäckar, längs med majs- och vetefält, genom en liten by utan vägförbindelse, hela tiden med höga bergskedjor i fjärran som fond åt alla håll. Vi hälsade på förbipasserande herdar till fots eller till häst. På avstånd kunde vi se röken från vattenskummet stiga upp ur den canyon där fallet fanns, och väl framkomna slog vi oss ner nära ravinkanten på motsatt sida och bara häpnade över utsikten. Nog för att Victoriafallen är mäktigt, men naturupplevelsen som helhet var ännu starkare här. Det kändes nästan grymt att behöva lämna platsen, men vi skulle ju fara vidare samma dag…

Kan bara nämna att det som är ganska unikt med Semonkong är att lodgen drivs av locals och inte av utländska entreprenörer vilket annars är det vanliga. De är även engagerade i olika projekt för att göra tillvaron drägligare för lokalbefolkningen.

Vi seglade därefter ner längs vägen (fin och asfalterad sen bara något år!) tillbaks mot Maseru, där vi svängde norrut. På väg mot nästa anhalt passerade vi en plats där det fanns dinosauriespår att beskåda. Detta finns förvisso lite här och där i världen; jag har tidigare sett det i Spanien och Karin i Nicaragua, men det kändes kul att kunna visa barnen det också, speciellt eftersom Leo – precis som de flesta killar – gått igenom en tung dinosauriefas.

Roligast av allt var att just denna arten inte hittats någon annanstans än i denna region, och därmed fått namnet Lesothosaurus. Dessa spår fanns bevarade på hällar i en strömfåra, men eftersom det regnat mycket dagen innan var de flesta spåren nu under vatten, men ett fanns att se iallafall.

Så småningom kom vi fram till Maliba Lodge, den enda femstjärniga lodgen i Lesotho. Nog för att vi bott på en del läckra ställen tidigare, men frågan är om inte detta tog priset? Inte lika högt beläget som Semonkong, men vidunderligt vackert beläget långt in i en dal i Ts’ehlanyane National Park. Inte överdådigt lyxigt, men smakfullt in i minsta detalj och mat lagad av stjärnkockar. Ett glas välkomst-sherry väntade vid ankomsten, bara en sån sak!

Ni som följer Karin på Facebook har ju redan sett lite bilder härifrån, men jag får väl bidra med ett par stycken också. Och i rättvisans namn ska jag nu nämna att även om Maliba startats och drivs av några killar från Australien så är även de involverade i olika sociala projekt till förmån för befolkningen i närområdet. Tråkigt nog blev det bara en natt här också innan den långa hemresan skulle börja.

Efter att ha lämnat Lesotho bakom oss lunchade vi i det lilla samhället Clarens, känd för att vara en slags koloni för ditflyttade bohemer och konstnärer. Och mycket riktigt, längs huvudgatan och runt torget var ungefär varannan byggnad ett galleri. Vi åt följdaktligen på The Artist’s Café. Vi hade därefter planerat att ta en annan sydligare rutt tillbaks till Moçambique, via Durban där vi bodde sista natten, och på väg dit passerade vi genom en rätt liten nationalpark kallad Golden Gate. Vi var förvisso rätt mätta på visuella intryck redan, men slogs ändå av hur speciell den här nationalparken var… typ som ett Grand Canyon i miniatyr. I Durban blev det en sen middag på McDonalds, nå’t vi väntat ett halvår på.

Sen var det raka spåret tillbaks till Maputo, en dagsetapp som tog oss igenom Swaziland också. Totalt blev det alltså fem gränspassager… fem utresor ur länder och fem inresor, totalt tio stämplar i passet. Sidorna börjar ta slut nu. Drygt 255 mil efter starten kom vi tillbaks hem igen, lite möra efter alla timmar i vår trogna, trygga Landcruiser, men sprängfyllda av intryck. Jag kan slutligen inte låta bli att poängtera att i dessa dagar när SEK’en tappar i värde mot de flesta andra valutor, så räcker den väldigt långt i Sydafrika, Lesotho och Swaziland (dessvärre inte i dyra Moçambique dock). Bara ett litet restips i all välmening!