Kärt återseende

Lördagen 21/2 kom då det länge emotsedda besöket från (barnens) farmor och farfar. Kändes lite overkligt att det verkligen var dags nu efter allt skypande och mailande de senaste månaderna. Framåt 14 åkte vi ut till flygplatsen, och vi hade förstås fällt upp extrasätena längst bak i skuffen för att kunna trycka in sex personer plus bagage i bilen. Genom att visa sitt diplomatpass fick Karin tillstånd att gå in till passkontrollen för att möta upp dem redan där, för att kunna bistå om det dök upp eventuella problem som behövde portugisiska-kunskaper. Men allt gick så bra, och lyckligtvis hade alla väskorna kommit med efter bytena i Paris och Johannesburg.

Därefter kunde vi åka raka vägen hem till vår lägenhet för att sätta oss på balkongen och skölja ner resdammet med varsin flaska 2M. Väskorna började packas upp till barnens stigande upphetsning, och jodå – där fanns lite lego och pysselböcker. Inte heller vi vuxna blev lottlösa: svenskt godis, skvallerblaskor, Kalles kaviar, lingonsylt, knäckebröd… allt en svensk i förskingringen behöver! På kvällen åt vi god middag på Sagres nere vid havet, dit av en slump ett par andra svenskfamiljer också kommit.

Söndagen ägnades mest åt bilburen sightseeing, och avslutades med grillning på balkongen. Sen på måndag morgon var det dags för start på vår road trip som tog oss först till Swaziland och sen till Sydafrika, med två övernattningar på varje ställe. I Swaziland bodde vi på populära Malandelas, ett riktigt mysigt B&B mitt i ”smeten” av turistattraktioner. Förutom att åka till de två små nationalparkerna Hlane och Mlilwane, där vi ju var och rekognoscerade redan på jullovet, besökte vi Mantenga Cultural Village. Det är lite som Skansen, där de har byggt upp en traditionell Swazi-by och man får se uppträdanden med sång, dans och musik (och några av åskådarna inbjöds att delta). På Malandelas bodde även lärarfamiljen Hovda från vår skola. Vi stötte ju ihop med dem i Tofo i julas också. Stalker-varning…?

 

 

 

 

 

 

 

 

Sen drog vi vidare till Sydafrika (har nästan tappat räkningen på hur många gånger vi varit där under det gångna halvåret) genom de natursköna norra delarna av Swaziland. Vi åt en sen lunch längs vägen på golfklubben i Komatipoort, och redan det gav en försmak av vår stundande safari i Kruger-parken. Klubbens restaurang ligger med storartad utsikt över Crocodile River som utgör gräns mot nationalparken, och vi såg giraff, zebror och en flodhästhona med en liten unge komma ner till floden medan vi åt.

Den här gången hade vi beslutat oss för att lyxa till det lite. Vi skulle bo på den privata lodgen Shishangeni, där det dels vankades helpension och dels två game drives per dag i deras egna ändamålsenliga safarifordon, inom deras egna område dit ”vanliga” Kruger-besökare inte har tillträde. Lodgen var helt OK även om rummen gott skulle kunna fräschas upp, och maten var mestadels god. Våra safariturer blev däremot lite av en jackpott. Förutom alla de vanliga djuren kom vi så nära lejon att vi nästan kunde klappa dem, och äntligen fick vi se leoparder… detta skygga kattdjur som fattades för att fullborda vårt ”big 5”. Trevligt var också att vår förträffligt kunniga guide/chaufför Victor på den sista kvällsturen dukade upp en liten buffé med vin och tilltugg mitt ute i ingenstans.

Förresten, det bästa med att ha en morgonpigg mamma är att hon tog chansen att dokumentera en soluppgång över havet utanför vårt hus. Själv har jag ännu inte varit uppe vid sextiden för att se detta skådespel. Tycks ha missat något…