Hemkomst, eller återkomst?

Kändes lite mysko att komma tillbaks till Sverige för första gången sedan flytten. Var det en hemkomst? Nja, vi enades om att det nog inte var det, för Maputo är ju faktiskt vår hemstad nu. Låt oss kalla det för en återkomst istället. Det var iallafall en speciell känsla att lalla omkring på gatorna i Stockholm, som en turist i sina gamla hoods. Både Karin och jag hann med att besöka våra forna arbetsplatser, och barnen fick hänga med sina gamla klasser under en dag vilket verkade vara mycket uppskattat av alla. Kul också att komma till stugan i Dalarna och uppleva vinterns sista skälvande dagar. I Orsa Grönklitt fanns fortfarande tillräckligt med snö för att glida runt i spåren, och på släktträff i Malung fick barnen till sin lycka testa att köra ”farbror” Egons snöskoter ute på den snötäckta isen.

Extremt sociala hann vi vara också… vi gick nästan från bord till bord. Rekordet var den dag då vi åt brunch i Nacka, hade eftermiddagsfika i Örby, och middag i Tallkrogen! Tack kära familj och alla goa vänner som inkvarterat och förplägat oss… you know who you are!

Lite spännande var det även att se reseannonserna i de två stora dagstidningarna. På flera ställen såg vi annonser för rundresor som kombinerade Moçambique med andra länder i regionen. Det har hävdats i flera år att Moçambique ”är på gång” som turistdestination, och kanske är det till slut dags nu? Ett exempel på det är att vänner som påsksemestrade upp längs kusten i Tofo observerade en mycket folkkär (och även nykär) svensk artist på stranden där. Vi kanske inte ska nämna hen vid namn, men låt oss bara konstatera att denne inte verkar vara en Främling för Moçambique, utan lät sig Fångas av en Stormvind från Indiska Oceanen…

Men fan tro’t… den bittra sanningen inom turistnäringen här i landet är att den går på knäna. Lodger och hotell stänger varje vecka, och orsakerna verkar vara flera enligt diskussioner jag följt på ett populärt Moçambique-forum i sociala medier. Sydafrikaner står naturligt nog för den absolut största delen av turismen, men besökarströmmarna därifrån sinar. Försämrad växelkurs är en anledning, vilket gör att Moçambique, som redan var väldigt dyrt jämfört med de sydafrikanska prisnivåerna, nu för många potentiella besökare blir ouppnåeligt dyrt. Priserna på hotell, restauranger, bensin (alternativt biljetter med det statliga och svinigt dyra flygbolaget LAM), dagligvaror, etc kan addera ihop till mer än vad semesterresor till mer eller mindre närbelägna paradisöar som Mauritius och Maldiverna (eller t.o.m. till Thailand) kostar.

Lägg därtill att det är stora avstånd i landet om man vill ta sig till de bästa stränderna. Många bilresenärer har bittra erfarenheter av korrupta trafikpoliser, som trakasserar istället för att välkomna besökare. Inte heller de lokala myndigheterna ute i provinserna verkar vara på hotellägares och andra investerares sida; istället för att inse att dessa skapar jobbtillfällen för lokalbefolkningen, så vrider de åt tumskruvarna med tung byråkrati och olika slags pålagor.

Mycket av viltet i nationalparkerna är också bortskjutet sedan länge, så den typen av relativt lättillgängliga rundresor som kombinerar natur, kultur och stränder, som lockar så många besökare till t.ex. Tanzania, finns inte på kartan här.

Ja, det finns mycket att jobba på om landet ska kunna bli den turistmagnet som det trots allt finns potential för. Vi har iallafall bokat en liten ministrandsemester över helgen vid 1:a maj, som vi får anledning att återkomma till.